I sitt rätta element. Ewa Callhammar på en väg, vid skogens rand.
I flödet av inskickade insändare om trafikskyltar och kommunkritik dyker det upp ett mejl till tidningen som är svårt att skaka av sig efter arbetstid. Avsändaren är en offentlig person och frekvent skribent till insändarsidan.
Hej, här kommer en insändare som är personlig men mycket viktig.
I juli fick jag kallelse till mammografin och självklart gick jag, något som alla borde göra när man får en kallelse. Tyvärr gör inte alla det. I mitt fall denna gång kan det ha varit livsavgörande…
Ewa Callhammar går rakt på sak när vi ses på landsvägen utanför hennes hus vid skärningen mellan Östergötland och Sörmland.
– Cancer, det är ett tungt ord. Man förknippar det med döden, även om många blir botade i dag.
Ewa Callhammar går med raska steg. Det senaste dygnets oväder har lämnat bygden och regndroppar ersatts av flyende löv. Vägen vi tar går genom skogen, som allt annat i omgivningen. Den gömmer husen, ramar in beteshagarna och linjerar vägens dikesren.
Callhammar berättar att allt följde sedvanlig rutin inom vården. I juli fick hon en kallelse, två år efter hennes senaste screening.
– Just den där dagen var jag barnvakt, så jag tog med mig en treåring och en nioåring till sjukhuset. Svaret fick jag tre veckor senare. I det stod att jag behövde göra om undersökningen.
Hur orolig kände du dig då?
– Först var det ändå rätt lugnt. Folk sade till mig att de har varit med om samma sak, att det hade gått bra. Men tankarna gick ändå runt; är det något?
Efter ytterligare en screening väntade även ultraljud den 9 augusti. Där syntes ingenting oroväckande. Nästa inplanerade steg blev biopsi, som innebär att ett vävnadsprov av tumören undersöks i mikroskop. Kötiden var lång och väntan olidlig.
Tur och retur sjukhuset. Ewa Callhammar kan både de stora och små vägarna i sin omgivning. I sin mormors och morfars gamla hus har hon bott sedan 1998.
Ewa Callhammars ögon tåras. Men hon gråter inte. Jag tänker på att det finns tre olika sorters tårar. De som städar ögat från skräp, de som håller ögonen fuktiga och de som kommer när vi är ledsna. Det här är inga känslotårar.
– Mina ögon, jag blir galen. De bara rinner. Så här är det alltid. Speciellt när det blåser.
Känslorna kommer i stället i ord.
– Det var asjobbigt att vänta. Även om jag vet att många numera överlever sin bröstcancer tänkte jag: Är jag den personen, den som dör? Om det nu är cancer.
Ewa Callhammar ringde sjukhuset och meddelade att hon kunde ta en lucka, någons återbudstid. Dagen därpå, 14 augusti, hörde de av sig och bad henne komma in. Hon åkte direkt. Svaret på biopsin skulle dröja.
– Det var en jättetuff period, framför allt på nätterna. Då kom dödsångesten och de mörka tankarna. Kommer jag inte få se mina barnbarn växa upp? Jag hade svårt för att blunda. För nej, då dör jag. Är det så här att dö?
Vad gjorde du när ångesten kom?
– Jag låg mest bara vaken, och jag googlade. Sköterskan hade sagt till mig att inte titta på nätet, men det gjorde jag ändå. Det där dumma nätet. Jag är väl vetgirig, jag vill veta.
Drygt en vecka passerade. På kvällen plingade det till i Ewa Callhammars mobil. Ett sms från vården, med kallelse till dagen därpå, den 20 augusti. Ta med någon.
– Jag åkte dit med min sambo. Och alla i personalen var jättefina på alla vis. Så berättade läkaren att det var cancer. Ordet kom som ett slag i ansiktet.
Operation 28 augusti. Efteråt blir Ewa Callhammar hämtad av sin sambo.
– De fick bort allt under operationen, och cancern hade inte spridit sig via lymfkörtlarna. Det var en lättnad och något jag hade varit rädd för. Jag sade till dem att ta bort så mycket som behövde tas bort, ta hela bröstet. Jag är så pass gammal att det kvittar. Men det ville de inte.
För drygt tio år sedan fick en medianpatient med bröstcancer i Sörmland vänta på operation i över 50 dagar efter provtagning. Motsvarande siffra 2022 var 18 dagar. I dag opereras 80 procent av Sörmlands bröstcancerpatienter inom trettio dagar. ”Vi är en av de regioner som har kortast väntetider”, sade Pernilla Westerberg, överläkare på kliniken för kirurgi och urologi vid Mälarsjukhuset och Kullbergska sjukhuset, till SVT Sörmland i början av januari 2023.
Kvinnor mellan 40 och 74 år erbjuds gratis undersökning i samtliga regioner. Chansen att bli botad från bröstcancer har ökat de senaste åren. I dag överlever nära nio av tio kvinnor som drabbas.
"Väntan på provsvaret var värst. Jag kunde inte sova om nätterna", säger Ewa Callhammar.
I Ewa Callhammars fall övervägde läkarna cellgifter, men landade i att det inte behövdes.
– Jag litar på deras bedömning. När det kom fram att jag var politiker betonade läkaren att beslutet om att inte ge mig cellgifter inte på något vis var kopplat till de besparingar som sjukvården gör.
Ewa Callhammar skrattar.
Som tidigare oppositionsråd, i dag ledamot i Kommunfullmäktige, andre vice ordförande i Vård- och omsorgsnämnden, ledamot i KFAB/KIAB, huvudman i Sörmlands sparbank och ordförande i Odd Fellows damklubb i Katrineholm, är hon ett välbekant ansikte för många.
– Efter operationen skrev jag om min situation på Facebook. En sådan här sak sprider sig ju bland folk, och i mitt fall kan jag använda min plats i offentligheten för att få människor att gå på mammografin. Jag har väl inte alltid varit så öppen med min privata situation, men det här är så pass viktigt.
"Många har hört av sig med uppmuntrande ord. Göran Dahlström, tidigare kommunalråd i Katrineholm (S), ringde mig och frågade hur det var. Sådant betyder jättemycket. Ja, jättemycket."
Vilken respons har du fått?
– Väldigt många har hört av sig. Och stödet betyder oerhört mycket. Man behöver känna att man har vänner runtomkring sig som bryr sig. För man går ned sig, det är oundvikligt.
Callhammar fann stöttning i både familj och nätverk. Hon tog kontakt med en partikamrat som också drabbats. Hon berättade öppet för Odd Fellow.
– Varför ska man hymla med det? frågar hon med blicken fäst mot öster.
En hjord med dovhjortar verkar oberörda av vår närvaro. Ewa Callhammar slår av på stegens takt en aning. Säger "Om jag berättar så berättar andra. Klarar jag det så klarar du det."
"Jag mår bra, tycker jag. Jag känner mig relativt lugn. Det var bra att cancern upptäcktes så tidigt", säger Ewa Callhammar.
Samtalet vindlar sig fram. Som traktorvägen slingrar och krumbuktar sig.
– Här på vägen gick jag med min mamma. Hennes klackskor klapprade mot marken. Jag drömde att det var en häst, klick klick. Klick klick.
Drömmen om en egen häst följde med upp i åren. När Ewa Callhammar fick egna barn slog hon till, klart att barnen skulle ha häst. Hon fäster av grindstängslet, hennes skor sjunker ned i leran i hästhagen.
Här hade det väl inte funkat med klackskor?
– Nä, inte för min mamma. Hon hade till och med klackskor när hon klippte gräset.
I hagen ett stenkast från Ewa Callhammars hus betar hennes två hästar; shetlandsponnyn Basse och halvblodet Ice Boy. Efter ett långt liv på hästryggen så rider inte Callhammar längre själv, men barn och barnbarn kommer ofta på besök för ridturer.
I dag ser Callhammars liv helt annorlunda ut än för några år sedan. Hon har trappat ned på politiken, som hon säger försakat så mycket av det privata livet.
– Allt var bara politik, politik, politik. Jag fattar inte hur jag har hunnit med allt. Nu är jag 68 år. Jag har ingen aning om vad morgondagen erbjuder. Runtomkring mig faller människor bort, får sjukdomar, blir dementa. Mina barn har sagt det till mig, du måste ta hand om dig, tänka på hälsan.
"Alla som blir kallade borde gå på mammografin. Det är gratis, går snabbt, gör inte ont och kan rädda liv", säger Ewa Callhammar.
Så vad gör du för att tänka på hälsan?
– Jag är ute i naturen, plockar svamp, promenerar med mina hundar. Jag går varje dag, och bara njuter. Jag kan bara inte sitta still. Förmodligen har jag damp, adhd. Efter sjukdomsbeskedet har naturen och promenaderna blivit ännu viktigare. De hjälper mig att reda i tankarna och hålla dem i schack. Jag mår bra av att vara igång. Jag har hittat en ventil.
Forskning visar att natur och friluftsliv kan främja vår psykiska och fysiska hälsa. Som hälsofrämjande effekter framhålls bland annat en förbättrad kognitiv utveckling, samt en ökad förmåga att återhämta sig och hantera stress. Bevisvärdet för naturens positiva effekter på hälsan har på senare tid stärkts, vilket bland annat uppmärksammas i Naturvårdsverkets rapport "Naturen som kraftkälla", från 2023.
Hur har allt det här landat i dig nu?
– Det är klart att det hela tiden finns en oro, och den går fram och tillbaka. Men jag tycker jag har lugnat ned mig.
– Väntan var värst. Innan de tog bort tumören, innan jag visste om cancern hade spridit sig, säger hon, väl medveten om att väntan kommer följa hennes väg i samband med framtida undersökningar.
– Jag säger bara; gå på mammografin. I mitt fall var tumören bara nio millimeter. Den var så liten att inte ens läkaren kunde känna den. För mig var det helt omöjligt. Om jag inte hade gått på mammografin kanske det hade varit för sent. Så det är jätteviktigt att gå när man blir kallad, eller om man upptäcker något själv.
"Jag behöver naturen". Ewa Callhammar har funnit en ventil i sina dagliga promenader.
Vad händer nu då, i din framtid?
– Först väntar skiktröntgen, och sedan blir det strålning. Men jag har en rolig grej att se fram emot. När jag låg på operationsbordet och skulle sövas frågade sköterskan mig om jag var trött. Tänk på Thailand, sade hon. Och det var inte svårt. För där har jag varit många gånger. Dunk, och sedan somnade jag.
– När jag kom hem efter operationen bestämde jag mig. I januari ska jag vara färdigbehandlad. Så nu har jag bokat en resa. I slutet av januari åker jag till Thailand med min gubbe. Jag ska ligga på solstolen och läsa böcker. Inte några handlingar.
Varför blev det Liberalerna? "Det är nog släkten. Jag föddes in i det. Mamma var liberal, morfar också. Pappa var centerpartist, så det var jag också en kort stund i min ungdom. Jag var ordförande för östra Vingåkers CUF innan jag fick rösta", säger Ewa Callhammar.