VVK:s elitlag inför hemmamatchen mot Uppsala. Med sina 200 centimeter över havet står Alexei Walisser som nummer två från vänster på den bakre raden.
Bakre raden från vänster: Jordan Power, Alexei Walisser, Andreas Brink, Carsten Bergeron, Hugo Grave, Leo Sundlöf, Mikhatzhan Mussutov och Lukas Karlsson.
Nedre raden från vänster: Hannes Olofsson, Hampus Fält, Axel Grave, Justin Delorme, Rasmus Vinberg och Isak Sundström.
Att spikern Radek Brzozowski från Polen bröt sitt kontrakt med VVK i förtid, blev den gyllene biljetten i chokladkakan för 25-årige Alexei Walisser från Kanada.
I mellandagarna anlände han till Vingåker och fick sin premiär för VVK i bortamatchen mot Örkelljunga den 7 januari.
Inför lördagens hemmamatch mot Uppsala fick tidningen chansen att träffa Alexei Walisser som nyss bytt kontinent.
– Jag har fått höra att Sverige är Europas Kanada och det finns många likheter mellan min hemort och Vingåker. Alla har varit så välkomnande, trevliga och artiga.
Alexei Walisser konstaterar att han är en småstadskille och trivs i mindre samhällen där avstånden mellan människor är korta.
– Jag kommer från en liten stad i norra Alberta som heter Peace river och har 8000 invånare.
Som barn var han multisportare och provade allt från baseball till badminton och hockey. Alexei Walisser började spela volleyboll i skolan redan som 12-åring, tack vare att klasskompisarna spelade.
– När jag gick andra året på college kom jag med i skolans lag och blev helt besatt av volleyboll. Jag är verkligen en extrem vinnarskalle och har inte kunnat sluta spela sen dess, berättar Alexei Walisser och skrattar.
Vad är din styrka som volleybollspelare?
– Min anpassningsförmåga. Tidigare i karriären har jag spelat på högerkanten och nu har jag fått byta över till vänsterspiker. Jag har hittat min rytm snabbt i spelet och jag gillar att försöka se till att mina medspelare får ut det bästa av sig själva.
Har du några svagheter?
– Ja, jag vill bli bättre på att plocka poäng när jag servar, ta serveess. Sen jag kom har jag inte lyckats döda bollen lika ofta som jag vill och jag vill hitta dit. Laget behöver någon som plockar mer poäng och jag behöver leverera.
Har du någon oväntad talang utanför sportens värld?
– Jag är tvåspråkig och utöver engelskan talar jag flytande franska tack vare min mamma Nicole. Jag gick på fransk high school och franskan har alltid varit en enorm del av mitt liv.
Alexei Walisser berättar att gemenskapen med hemortens fransktalande fortfarande är ett enormt stöd som betyder massor för honom.
– Vi är så tätt sammanvävda och jag känner verkligen deras kärlek och support. Mina vänner och deras föräldrar är verkligen fantastiska och sluter upp bakom mig även om de inte är här. Dom stöttar mig på Facebook och många av dem sätter väckarklockan 06.00 för att se mina matcher här i Sverige.
Finns det något du saknar hemifrån?
– Jag saknar Tim Hortons, en snabbmatskedja som har iscappuccino. Sen saknar jag min bondkatt Minou.
På hemmaplan finns förutom mamma Nicole även pappa Richard och Alexeis storasyster Mila.
Vad tycker de om att du lämnat dem för att spela volleyboll i Sverige?
– De är glada för min skull att jag nått ett mål jag kämpat för de senast sex åren. Redan som nittonåring sa jag åt dem att jag ville spela ett år utomlands.
Hur länge de dröjer innan familjen i Kanada får återse honom får framtiden utvisa.
– Jag blev inringd efter halva säsongen så jag har ett kort kontrakt fram till april. Jag hoppas verkligen att jag spelar tillräckligt bra för att få mitt kontrakt förlängt. Då skulle jag ha en hel säsong på mig att träna och utvecklas, sen får vi se var volleybollvägen leder mig vidare. Justin i vårt lag spelade i Frankrike förra året och jag hoppas att jag också får göra det en dag, säger Alexei Walisser.