Med insatsen mot serieledande Hammarby TFF en vecka tidigare på näthinnan så var det närmast obegripligt att se laget agera.
Hade VFC uppträtt på samma sätt på Söderstadion hade det blivit dyngtorsk.
Efter segern på söder i den kungliga huvudstaden så var det säkerligen många på publikplats som förväntade sig en ny spelmässig toppinsats.
Men de församlade fick finna sig i att bli rejält blåsta.
Istället för att få se ett stabilt och aggressivt hemmalag agera så fick man finna sig i att kastas mellan hopp och förtvivlan matchen igenom.
Allt som fungerade prickfritt på Söderstadion var som bortblåst.
Passningsspelet hemma på Backavallen lyste med sin frånvaro. Tempot var lika med noll och misstagen var alldeles för många för att Värmbolsspelarna ska kunna känna sig nöjda med insatsen.
Efter triumfen mot Hammarby hyllade jag hela laget för en kanonmatch.
Den här gången var det bara två spelare som ska känna sig helt nöjd med insatsen.
Jag tänker då på målvakten Gustaf Jansson och försvarskrigaren Markus Kellokumpu.
Med sin finska sisu så såg Markus till att få fart på sina lagkamrater i slutändan samtidigt som han offrade sig hänsynslöst i det defensiva jobbet.
Hade övriga spelare varit utrustade med samma inställning till uppgiften så hade publiken säkerligen fått njuta den här soliga sommarkvällen.
Att inga träd växer till himlen är en gammal klyscha som stämde bra in på VFC den här gången.
Segern mot Hammarby förde laget upp på hög höjd.
Insatsen på Backavallen var ett platt fall utan dess like.
Om det berodde på att inställningen inte var den rätta eller om VFC:arna underskattade kölaget Bissarna är en fråga som säkerligen aldrig kommer att få ett svar.
Men ska Värmbol fortsätta att vara med och kriga om seriesegern så måste spelarna visa upp en helt annan sida av sig själva än vad fallet var denna gången.