I Norge heter OS fortfarande De olympiske leker. Det låter lika romantiskt som rätt. Men är idrotten verkligen en lek i dag?
Mitt svar är nej.
Ett tveklöst nej.
Anledningarna är flera. Pengarna är ett. De har tagit orimliga proportioner. Det finns absolut ingen som är värd närmare en miljard kronor. Inte ens Zlatan. Inte ens Foppa. Ingen. Visst, bra betalt ska de ha. Karriären är kort men underhållningsvärdet högt. Men inte de fantasisummor som nu gäller.
Fusket är ytterligare en anledning till att idrotten hamnat snett. Dopning för att nå framgång – och tjäna pengar och stå i världens fokus. Men idrotten är ingen lek när aktiva använder sin egen kropp som kemisal.
Rasismen är en tredje orsak. I idrottens barndom hette det att sporten förenar, här finns en plats för alla. Det var då. I dag är konkurrensen och utslagningen förödande redan innan barn har blivit tonåringar. Jaget går före laget. Man drar sig inte för att till och med hacka på medspelare för att själv få en mera framträdande position.
Det kan vara psykisk mobbning, men också genom ett språk där ord som inte är tryckbara används.
De förekommer inte bara på planen. Ledare och föräldrar, som ju borde vara föredömen, är inte ett dugg bättre.
Det är fantastiskt att det fortfarande finns människor som vill ställa upp som domare. De behövs för att idrotten ska överleva, men nåde den domare som inte ser att bollen är över mållinjen med någon centimeter. Han blir påhoppad av ledare, spelare och till och med åskådare.
Nu har idrottsvåldet nått ytterligare en nivå. Till den som rapporterar om matcherna och evenemangen. Att välja fel ord har tills nu resulterat i en rättelse dagen därpå. Nu leder det mordhot.
I det pågående ishockeyslutspelet rapporterade en sportjournalist på Västerbottens Folkblad om en ledares rasistiska uttalanden. I dag har journalisten tvingats gå under jorden. Inte bara han utan hela hans familj har hotats till livet för att han reagerade på något så uppenbart fel, gjorde sitt jobb och skrev om det.
Ledaren förnekar och ord står mot ord tills dess att polisutredningen eventuellt kommer fram till annat.
Oavsett vilket måste idrotten ta sitt ansvar. Det är helt rätt att det är klubbarna som ska stå för kostnaderna för de polisinsatser som krävs för att åskådare ska känna sig trygga på arenan och samhällen inte ska vandaliseras i besvikelse över en förlust.
Det tas krafttag i jakten på fuskare, men straffen ska vara livstids avstängning. Att begå misstag en sak, att göra medvetna fel en hel annan.
Och stoppa miljardrullningen. Om pengarna sänks till vd:ars nivå ligger de högt nog och kanske, kanske att utslagningen och klimatet på och runt idrottsarenorna kan bli lite familjär och trevlig igen utan att vi behöver gå så långt som till att bandyspelarna måste skotta planen fri från snö före avslag.
För den tiden är förbi, idrotten ska också hänga med i utvecklingen. Men det måste finnas gränser.