Som så många andra flickor var också Charlotte Prennfors dröm att få en häst. Hennes blev verklighet. Doris van de Brain var den första hästen hon fick sköta om.
– Namnet var svårt att uttala så vi kallade henne kort och gott Russi.
Sen fick Charlotte Prennfors ta över Blacko efter sin storasyster.
– Det var ett riktigt elakt russ, till skillnad från Beautiful som var nästa häst jag fick ärva efter min syster, säger Charlotte Prennfors.
Hon minns alla turer genom skogen hemifrån Lunda till Simonstorp norr om Kåstabyn, som då hade något så ovanligt som en inhägnad paddock.
– När man sedan skulle utveckla ridskolan startades Vingåkers ryttarförening, som på så sätt blev min första förening. Det var många eldsjälar som jobbade hårt, som Göran och Anders Karlsson. Jag tror det var K-G Eriksson, eller KG Blå" som han kallades, som var drivande till att verksamheten hamnade på Vårnäs.
Det var där som då 16-åriga Charlotte Prennfors vann KM på Wyn i lätt B över 1.0-metershinder.
– Den dagen jag vann KM hade jag ingen som kunde köra mig och hästen till Vårnäs, så jag red från Vik på morgonen och efter tävlingen red jag hem samma väg.
När Charlotte Prennfors bodde i Eskilstuna köpte hon sina första storhästar och red araber. Det var också där hon första gången kom i kontakt med Islandshästar.
– Jag sålde tre av mina fyra Islandshästar när jag flyttade från Eskilstuna. Herkules, som var egen uppfödning, behöll jag. Men tiden räckte inte för att ha en häst. När jag sålde även Herkules gick luften ur mig.
I fyra år var Charlotte Prennfors utan häst. Men så fick hon en bild i mobilen på Framtid.
– En fux, röd hårrem, vit svans och man. Och så blicken, den gick inte att motstå. Jag föll direkt och ringde tillbaka och sa att "jag köper den". Det var oplanerat, en impuls, säger Charlotte Prennfors.
I dag står Framtid hemma hos lillebror Tobias på Kåsta Lindgården.
– Det är fortfarande en unghäst som inte är inriden. Men hon ska få mer av min tid, säger Charlotte Prennfors.