Det är kallt utomhus. Snö och is täcker den inhägnade ridbanan på Vårnäs strax utanför Vingåker. Kyliga vindar drar in över anläggningen. Intill banan ligger det röda domartornet. Där inne, på golvet, ligger ihjälfrusna flugor som i somras njöt i solen tillsammans med hästarna. Säsongen på ridbanan är förbi. Nästa är några månader bort och Lotta Åhlund längtar.
Hon rör tankspritt mikrofonen som ligger framför henne. Tar plats i stolen på hjul och sätter sig på sin plats. Bänken framför henne är ursågad för att hon ska komma nära fönstret. Hon måste ha bra sikt, kunna se allt. Hon är Vingåkers Ryttarförenings hoppdomare som i fjol avancerade i systemet. Nu är hon a-domare och får döma nationella tävlingar.
– Vi var 17 som gick utbildningen, fyra klarade av den, säger Lotta Åhlund.
För att få utföra utbildningen krävs ett antal år och genomförda tävlingar som b-domare. Och dessutom en rekommendation från distriktsstyrelsen. Men för att lyckas behöver man också ett brinnande intresse, lite skinn på näsan och ett jäklaranamma. Det har Lotta Åhlund.
Läs mer i fredagens Katrineholms-Kuriren