Det finns bara korta stunder i Inga-Lills liv som inte har innehållit engagemang i Värmbols FC. Som barn blev hon indoktrinerad i fotbollslivet tack vare aktiva föräldrar – och att Värmbol blev föreningen berodde på att hennes pappa spelade i VFC. Själv spelade hon fotboll i föreningen en kort tag och handboll en längre period, men hade inga egna drömmar om att nå högre inom sporten.
– Sen när min syster fick barn följde vi deras matcher och engagerade oss. Och när mina egna grabbar började spela var det klart att man följde med dem i allt, berättar hon.
Snabbt nog blev hon ungdomsansvarig i föreningen och vid sidan av att vara en engagerad fotbollsmamma blev det administrativa arbetet större. I kombination med heltidsjobb inom omsorgen har det genom åren blivit för mycket några gånger.
– Jag blev utbränd av att jobba kvällar och helger, samtidigt som jag la mycket tid i föreningen. Att vara en del av Värmbol har alltid gett mig mycket energi tillbaka, men tillsammans med jobbet har det kunnat bli tufft, berättar Inga-Lill, som trots utbrändhet inte släppte allt utan fortfarande hjälpte till så mycket hon kunde under tiden hon var sjukskriven.
Men trots en lång väg tillbaka och nya verktyg blev vardagen än en gång för mycket för henne och förra året i februari kände hon av symptomen återigen och blev sjukskriven i ett halvår.
– Det är så lätt att bara ligga kvar i sängen när man är sjukskriven och känner att man inte har något att ge. Men att åka ned till Värmbols IP, det bara gav och tog inget. Det var fotbollen som gjorde att jag hittade mycket av styrkan att komma tillbaka.
I dagsläget jobbar hon igen, även om hon inte längre är i tjänst under helger och kvällar.
– Jag skyndar långsamt och tar inte på mig för mycket. Jobbet är lättare och vi är många i föreningen som delar på lasset och då är det enkelt och lustfyllt, konstaterar Inga-Lill.
I dagsläget är hon ensam kvinna i styrelsen, som ledamot, och dessutom ansvarar hon bland annat för schemaläggning av fotbollsplanen. Att vara en del av verksamheten motiverar hon enkelt.
– Det är givande med sammanhållningen och att man kan göra något bra för ungdomarna. Huvudsaken är inte att de spelar fotboll, utan att de har kul,
Det är det tankesättet hon även tagit med sig in i hemmet. Hennes barn, sönerna Albert, Matthias och dottern Elsa fick prova på vilka fritidsaktiviteter de ville och valde själva. Och både Albert och Matthias valde att spela fotboll i VFC, medan Elsa gick sin egen väg.
– Och då gör vi andra saker tillsammans vilket också ger mig energi!
Gällande föreningen drömmer Inga-Lill om en större ungdomsverksamhet.
– Jag vill att vi ska engagera unga, hjälpa dem interageras och samtidigt vara självförsörjande med egna spelare.
Förutom något år inne i Katrineholm och en period som aupair i USA och Tyskland, har hon bott maximalt fem minuters promenad i från Värmbols IP. Något hon tänker fortsätta med, precis som hon tänker fortsätta vara en del av VFC.
– Jag kommer alltid vara kvar i någon mån, både i Värmbol och i föreningen. Det är jag helt säker på, avslutar hon.