53-årige Mogens Lauridsen är något så unikt som en dansk medborgare som älskar vinter, snö och kyla och som inte ger mycket för sol och värme. Vi träffar honom när han står i vallaboden på Sköldinge IP och preparerar skidor till Sköldinge IF:s ungdomar.
Även om namnet är danskt så finns det inte ett spår av danska när han hälsar oss välkomna. Men det är förstås ganska naturligt efter 43 år i Sverige, den Esbjergfödde dansken har helt acklimatiserat sig som svensk med ett undantag:
– Jag är fortfarande dansk medborgare, säger han och ler.
Idrott är en stor del av Mogens liv, men eftersom han inte blev begåvad med någon större dos av bollsinne så fick det bli inom andra idrotter han hittade sin grej. Företrädesvis har det blivit konditionssporter som löpning och skidåkning. Men framförallt är det möjligheten att få komma ut i naturen som driver honom.
Han blir nästan poetisk när han målar upp bilden av en gnistrande vinterdag, när solen skiner och snön ligger vit på marken och han får ge sig ut på en tur med skidorna. Eller om det är sommar så kan han tänka sig att lägga i kanoten och glida iväg och bara uppleva naturen och tystnaden.
– En av mitt livs höjdpunkter var när jag och min dotter Linn gick på fjällvandring vid Hemavan.
– Vi hade gått en timme när plötsligt Linn sa: ”Hör du?”. Jag hörde absolut ingenting, det var knäpptyst och såg frågande på henne, när hon sa: ”Det är just det, det är knäpptyst, det hörs absolut ingenting”.
– Att få höra det från en tonåring som annars går hela livet igenom med hörlurar och musik i öronen, det var fantastiskt, säger Mogens och ler brett.
Hur kom det sig att du började med skidor och blev ledare?
– Det var en ren händelse. Några tjejer frågade mig efter att jag kommit hit till Sköldinge som 10-åring om jag ville hänga med på en träning och jag såg det som ett sätt att lära känna kompisar.
På den vägen är det och jag blev ledare 1987 efter en jobbig knäskada, så det är faktiskt 30 år jag har varit igång här i Sköldinge. Det har jag inte ens tänkt på, säger han och skrattar.
Hur mycket snö behövs för att du ska vara glad?
– Vi kan klara oss med en decimeter, men helst vill jag ha två decimeter då kan vi packa ihop snön och få den att även klara dagar med plusgrader.
Men vita vintrar följs lika ofta av gröna vintrar och i snitt tror han att det är ungefär varannan vinter som blir vit och då är det förstås svårt att bedriva en riktigt bra verksamhet.
– Vi brukar få ihop ett spår här runt IP. Men helst åker vi bort till Granhed och får lite längre spår och lite natur, det blir så mycket trevligare då.
Åker du själv något, Vasaloppet till exempel?
– Jag har åkt Vasaloppet fyra gånger och jag skulle nog klara av att åka det i år också. Men jag är för otränad och har för få skidmil för att det ska vara njutbart. Man måste vara ärlig mot sig själv och det försöker jag vara.
Därför ställer han sig åter i vallaboden och preparerar skidor åt klubbens juniorer och kanske även de lite äldre får hjälp. I år ska hans fru Kristin och dotter Linn åka Tjejvasan och Mogens Lauridsen nöjer sig med att fixa skidorna åt dem.