Om bara flickor hade engagerat sig i ”rätt” sporter, som fotboll, cykel eller innebandy – då hade pojkar inte gynnats. Man kan tycka att systemet är rättvist då det baseras på deltagartillfällen, inte kön. Om inte flickor vore så kräsna och satsar på ridsport, gruppträningar och gym, skulle de få lika mycket stöd och gynnas lika mycket.
Det blir en tankevurpa. Varför har vi ett system, där det finns ”rätt” och ”fel” idrotter? Är inte poängen med statens bidrag att faktiskt öka hälsan och rörelsen hos barn och unga? Då måste man tänka om.
Att basera stödet på deltagartillfällen i klassiska idrottsföreningar, blir inte rättvist när en stor del av målgruppen inte ägnar sig åt klassisk idrott. Är målet att stödja idrotten är systemet kanske rätt. Vill man komma åt unga – flickor som pojkar – misslyckas man.
Jag har två lösningar.
1) Ge mer stöd till de aktiviteter som lockar fler flickor. Då kan fler engagera sig i något de faktiskt gillar utan att behöva begränsas av kostnader och tröskeln kanske blir lägre. Är utgångsläget orättvist (historiskt och kulturellt) kan det vara rättvist att ge mer för att flickor ska hålla igång.
2) Slopa värderingen av vad som är idrott helt och hållet och ge varje individ ett bidrag som ett statligt idrottsbidrag. Då är det i alla fall rättvist ur ett jämställdhetsperspektiv, men klassfrågan återstår när det gäller högkostnadssporter.
Sedan kan vi alla ta ett ansvar för att jobba bort de kulturella och sociala strukturer som gör att flickor väljer annorlunda än pojkar.
Då kanske det kan bli rättvist i framtiden. Men det är en annan diskussion.