Två timmar passerar och det känns som om vi nyss har satt oss vid kaffebordet hemma hos Ulf Wedberg när man upptäcker att det redan gått två timmar. Uffe, som han kallas av alla, bjuder på sig själv och hans minne är fullständigt glasklart och också väldigt underhållande. Frågan är bara hur allt ska få plats på tidningsutrymmet?
Uffe Wedberg är nog mest känd för att han och några till startade KIF 1974, då med tre idrotter, fotboll, bandy och basket, på schemat. Åren har gått och nu är det bara basket som gäller. Det är inget som Uffe har något emot, eftersom det är basketen han brinner för. Nu är han dessutom blivit ordförande för tredje gången i KIF eftersom Emelie Trolin hoppade av på grund av tidsbrist. Ett annat ordförandeuppdrag är i östsvenska basketbollförbundet, där han fick hoppa in akut, eftersom ordföranden Lars Lövgren tragiskt avled.
Men han har också hållit på med andra idrotter och startat andra föreningar.
– Min första förening var "Götaplans omgivningars idrottsförening", GOIF. Det var jag, Göran Dahlström och Melvin Gustavsson som startade den. Vi bodde där vid Götaplan, mellan Sörmlandsgatan och Västgötagatan.
Det var också i den föreningen som allt kunde ha tagit slut för drygt 50 år sedan.
– Vi var sju grabbar i en Amazon på väg till en bortamatch i Valla och frontalkrockade med en Chrysler Valiant. Jag satt fram och for ut med huvudet genom framrutan. Sören Westerlund (förre stadsträdgårdsmästaren) satt i mitten i framsätet och han stoppades av backspegeln. Men det blev 37 stygn i huvudet för min del och även ett antal för Sören.
– Grabbarna tyckte antagligen inte att jag var riktigt klok, för när jag hade trasslat mig tillbaka in i framsätet efter smällen, vände jag mig om och frågade om alla mådde bra, då fullkomligt forsade blodet ner i ansiktet på mig, skrattar Uffe.
– Mina ärr i ansiktet syns inte längre, men Sörens ärr syns fortfarande på flinten, skrattar Uffe vidare.
Det där var bara en av alla berättelser. Till slut kommer vi i alla fall in på basketen och vad den betytt för honom. Han jobbade på Svenska basketbollförbundet under två år, då som tävlingschef. Det innebar att han ibland följde med som överledare på landskamper och det är därifrån han har hämtat ett av sina bästa internationella minnen.
– Vi spelade EM-kval i Portugal 1982, och mötte Bulgarien. Det var på den tiden Sverige hade ett riktigt bra landslag med Sten Feldreich, Jonte Karlsson, Rolle Rahm och några till. Vi vann matchen och gick vidare till EM. Det var stort på den tiden att få sitta med på bänken.
Av de egna minnena med KIF är det avancemanget upp till näst högsta serien, division 1, i början av 1990-talet som etsat sig fast mest.
– Då hade vi ett riktigt bra lag och Jesper Nyberg, vår bäste KIF-spelare genom tiderna, var fantastisk och gjorde 50–60 poäng varje match. Vi hängde med i ettan i några år och som bäst kom vi sexa. Men även damerna spelade i näst högsta serien och då coachade jag dem, det var en likvärdig prestation.
Skulle du kunna ta ut två all star team från KIF, ett med svenskar och ett med proffs?
– Absolut. Det svenska laget skulle bestå av bröderna David och Rick Bergström, Jesper Nyberg, Anders Wahlkvist och Reda Bentebra. På bänken två man: Slobodan Orlovic och Thomas Alm.
– Det utländska laget skulle bli så här: Earl Hayes, Larry Robinson, Ed Connor, Gary Connor och Nick Carlotta. På bänken Brian Clarke, den kraken var så fattig att han gick och samlade tomburkar, men han ville inte åka hem till USA. Nu är Brian chef för AT&T i USA ett jättestort företag och bor i en herrgårdsliknande byggnad. Tänk vad livet kan förändras, säger Uffe beundrande.
Sedan återvänder han till fantasimatchen mellan KIF-lagen:
– Oj, vad amerikanerna skulle utklassa det svenska laget. Earl Hayes var en fantastisk lirare, den bäste vi någonsin haft i KIF, men han fick sparken för att han var ute och festade dagen innan match. Det tolererar vi inte i KIF, vi har alltid haft en strikt alkoholpolicy.