Det var bara månaden efter seriesegern med Floda och avancemanget till division 6 som olyckan var framme 1996.
En två ton tung plåt föll ned i huvudet på verkstadsmekanikern, som blev halvsidesförlamad, rullstolsburen och fick tillbringa en månad på sjukhus.
– Sen stod jag inte ut längre utan bad att få åka hem, säger han med ett litet snett leende.
Ännu 22 år senare hänger inte alla muskler i ansiktet med. Men det är inte det enda. Tony strider fortfarande för att få den ersättning han anser sig ha rätt till efter olyckan.
– Många nerver är fortfarande skadade vilket gör att jag har så lätt för att frysa. Långkalsongerna åker på redan när det är tio plusgrader. Men den här sommaren kan jag förstås inte klaga på, säger han.
Han slipper i alla fall rullstolen – tack vare rökningen.
– När jag fick veta att det fanns ett rökrum på sjukhuset bad jag om att få en gåstol, reste mig och gick för att ta ett bloss. Det var så jag kom på benen, men visst önskar jag att balansen vore lite bättre. Jag får fortfarande träna varje dag för att hålla mig uppe.
Olyckan satte punkt för hans aktiva idrottskarriär, som fotbollsback i Valla, Floda och Värmbol, och bandyspelare i Valla och Värmbol. I stället blev han tränare för sonens pojklag i Valla – och erbjöd sig att börja jobba som vaktmästare.
– Jag är uppväxt i Katrineholm, men flyttade med mina föräldrar till Valla när jag var 15 år och har blivit kvar.
Han fick jobbet, men lägger ned betydligt mer timmar än den avlönade halvtidstjänsten. Sedan flera år ingår han också i ledningen runt A-laget, i dag som tränare.
– Den roligaste säsongen var 2011, när Urban "Abba" Pettersson var tränare och vi vann sexan och gick upp i division 5.
Han trodde inte på det själv, och Tony som alltid varit långhårig, slog vad med spelarna och lovade dem att få klippa honom om laget gick upp.
– Sedan dess har jag varit korthårig, säger han om säsongen då Valla gick obesegrat genom serien (tappade bara en poäng), gjorde flest mål och släppte in minst och dessutom hade bästa publiksnittet.
Åren därefter har inte varit lika muntra. Damlaget lades ned för tre år sedan och i dag finns bara ett A-lag, ett pojklag, fotbollsskolan och fotbollskul för de allra minsta kvar. Men det kanske hårdaste slaget mot klubben kom sent på kvällen den 23 maj 2014.
– Jag väcktes av telefonen och en klubbkompis som ringde och berättade att klubbhuset på Valla IP brann. Jag kastade på mig kläderna och åkte dit direkt, men det fanns inget att göra. Byggnaden, som vi jobbat så mycket med och byggt ut och fått fin, var övertänd, säger Tony.
På ett ögonblick raderades 95 års klubbhistoria ut, med matchställ, vunna pokaler och så mycket mer ut.
– Vi hade haft match på kvällen och jag hade lagt matchställen i tvättmaskinen. Jag trodde det hade blivit kortslutning i den.
Men det var Tony som fick polisen på spåren att det kunde vara ett pyromandåd.
– Jag saknade soptunnan som alltid stått vid ena husgaveln. Jag hittade några förkolnade hjul från den i asken, inne i byggnaden. Då förstod jag att det inte varit något fel på tvättmaskinen.
I dag har Valla IF en fin idrottsplats igen, även om ogräset frodas på grusplanen som är den gamla bandyplanen. Men både A-planen och B-planen sköts perfekt av Tony. Där finns också en boulebana och ett nytt utegym.
– Det är bara synd att vi inte har mer verksamhet. Men i dag har vi släppt ambitionerna att gå upp i seriesystemet. Nu kör vi för att det är roligt. Men det är också kul att få vara med som en del i vårt integrationsprojekt, många av våra spelare är ju asylsökande. Det är den stämningen som ger mig drivet, säger Tony.