Nyligen blev hon korad till Årets Värmboling – ett pris som tidigare bara delats ut till män. Priset kom som en total överraskning för henne, för själv tycker hon inte att hon är något speciellt. Hon är bara genuint fotbollsintresserad, i synnerhet om något av hennes barn eller barnbarn spelar.
Men det har genom åren fordrat en hel del planering för att hinna med allihop. Alla tre sönerna, Jukka, Timo och Jari, har spelat i VFC:s A-lag och dem följde hon så klart. Nu har de slutat, men då är den nya generationen med barnbarnet och lagkaptenen Niklas Rautiainen i full fart på planen och då spelar det ingen roll att VFC spelar borta. Suoma hänger med även då.
– Jag kör inte själv, för jag har ingen sådan där gps och jag är dålig på att hitta. Men jag har goda vänner i Leif och Anita Palm. Vi brukar åka ihop och även sitta ihop och titta på hemmamatcherna.
Suoma erkänner utan omsvep att hon inte alltid är så förtjust i domarna och sättet de dömer (bort) Värmbol på ...
– Vi är jätteduktiga där vi sitter på läktaren och vet precis hur allting ska gå till. Sedan vet jag förstås hur svårt det är att döma, men man kan inte låta bli att tala om hur de ska göra, skrattar hon.
I år har hon sett åtta bortamatcher och alla hemmamatcherna – utom en. Det var då ett av barnbarnen, Joel, tog studenten.
Hur kom det sig att du blev så fotbollsintresserad?
– Jag har aldrig spelat fotboll själv, förutom en föräldramatch för 40 år sedan. Jag följde mina tre grabbar och blev intresserad. Nu tittar jag gärna på fotboll även om ingen av dem är med på planen.
Så du skulle se på VFC även om Niklas inte var med?
– Ja, det skulle jag absolut. Jag har ju lite andra sysslor på Värmbols IP och sedan är det kul att komma iväg och träffa folk.
Vad har du för andra sysslor?
– Haha, en syssla jag har beror faktiskt på dig, säger hon och tittar på mig.
– Du kom till en match för två år sedan och satte dig snett framför mig och då såg jag hur du satte dig i fågelbajs. Då bestämde jag mig för att bänkarna skulle skuras inför varje hemmamatch, ler hon.
Här börjar man förstå varför hon blivit Årets Värmboling. Hon har rykte om sig att alltid ställa upp när det fattas folk. Antingen att sälja bingolotter eller att hjälpa till på en inomhuscup. Då är Suoma där inom några minuter och hjälper till.
Men just nu är det lågsäsong, undantaget VFC:s inomhuscup. Julitas damer, där barnbarnet Linnéa spelar, har uppehåll och någon simning blir det inte heller då Timos grabbar, Anton och Filip, har lagt av.
Möjligtvis kan det bli lite bandy på Backavallen, där barnbarnet Jesper spelar. I rättvisans namn måste hon se till att alla barnbarnen får den uppmärksamhet de förtjänar. Det är bara sådan hon är.
Har du något minnesvärt ögonblick att dela med dig av?
– Jag minns när Jukka slog en sådan där bicycletas i mål på Backavallen för en massa år sedan. Då blev jag väldigt stolt. Sedan är förstås AIK-matchen i fjol med 3 000 personer på läktaren också ett fantastiskt ögonblick.
Till de sämre minnena hör värvningen av utländska spelare. Det gillar hon inte.
– Nej, när det kommer killar från andra länder och tar de egna killarnas plats, de som har tränat hela vintern och sedan är de inte ens bra, det gillar jag inte.