I slutet av 90-talet lockades Sandrah Fullborn från Björnlunda utanför Gnesta till Katrineholm. Att gå gymnasiet i en större stad, där systern också bodde, kändes naturligt och efter att ha pendlat till skolan flyttade hon hit efter studenten.
– Jag har bott här sedan dess förutom ett par år i Norrköping. Katrineholm är en lagom stor och härlig stad. Man känner en trygghet och det är skönt med igenkänning, berättar Sandrah Fullborn.
Nu bor hon med sina två barn och en hel hög jourhemskatter i ett hus i Klastorp. På landet trivs Sandrah bäst när det gäller boende – men i ishallen trivs hon på sin fritid.
– Det är lite roligt att det blev en kall sport, med tanke på att jag är så frusen. Men det finns ju varma utrymmen också, berättar hon om konståkningen.
För några år sedan bestämde sig hennes dotter Isabella för att testa på konståkning och när hon fastnade för sporten tog Sandrah snabbt en ansvarstagande roll i konståkningsföreningen Backa KK.
– Det kom naturligt att vara engagerad redan från början. Min syster satt redan i styrelsen och jag är sådan att om jag är engagerad så vill jag vara med fullt ut, säger hon.
Idag är hon förutom idrottsmamma ansvarig för klubbens hyrskridskor, en del tävlingsgruppen och sedan några veckor tillbaka även konståkare.
– Det är verkligen jätteroligt. Sedan start har man väl känt ett sug och jag har tjatat om att vi ska starta en vuxengrupp för nybörjare. Så när det drog i gång nu tog jag chansen, berättar Sandrah.
Ett beslut som hon hittills inte ångrar. Sedan två och ett halvt år tillbaka är hon heltidssjukskriven för utmattningsdepression, ett tillstånd där det varit svårt att hitta både energi och glädje i vardagen. Men där har konståkningen varit en viktig och trygg bit.
– All energi går till barnen och fritidsintressen, sedan är jag hemma och vilar för att orka. Det har varit tufft, men jag orkar engagera mig i klubben för att jag faktiskt får så mycket tillbaka. Det ger energi, mening och är roligt och det är precis sådant som jag ska göra för att må bättre, berättar Sandrah.
Och i och med att det kan vara svårt att hitta sådana saker har Sandrah låtit barnens intresse styra henne.
– Man hamnar i en situation där man, när man inte kan jobba, lite tappar sin identitet. Vem är jag och vad tycker jag är roligt? Får man fråga sig. Svaret är inte alltid helt självklart. Men för mig blev konståkningen så naturlig att fortsätta med, precis som att ta hand om katter från jourhemmet Tre tassar, säger hon.
Från och med första egna konståkningspasset var glädjen helt självklar.
– Det mest positiva är att vara på isen själv. Det är ren glädje, vilket är ovanligt för mig som mentalt inte känner så mycket toppar eller dalar. Så det är en lättnad, men beror också garanterat på att jag känner en sådan trygghet i föreningen här, resonerar Sandrah.
Förutom garanterad träningsvärk ger träningen ökad kondition, styrka och koordination.
– Först måste man lära sig att ramla och att ta sig upp. Men det är en ständig resa i att lära känna sin kropp allt bättre, säger hon.
Oavsett om det är på isen, på sonens träningar eller hemma med en bra serie, så har Sandrahs melodi blivit att ta vara på stunden och hitta lugnet.
– Man kan inte leva i varken gårdagen eller morgondagen, avslutar hon.