Vi träffas för ett samtal på hans arbetsplats där en ganska sliten Christer Carlsson berättar om vedermödorna som förare, kartläsare och mekaniker får stå ut med. Som kartläsare blev det tidiga morgnar, långa arbetsdagar i bilen och sena kvällar då nästa dags road book skulle läsas in och korrigeras.
‒Det var många sena ändringar och sträckningar som hade gjorts om och när ett dike hade uppgraderats från en etta till en trea skulle det vara förenat med livsfara att passera i full fart som ursprungsplanen kanske var, berättar han.
Just det livsfarliga med rallyt fick föraren Janne Hagman uppleva den sista dagen, då rallyt och hans liv kunde ha tagit slut. Christer Carlsson berättar:
‒Vi kom över ett krön och skulle svänga vänster, då small det bara till och Janne skrek till av smärta. En fyra-fem centimeter grov gren hade spetsat framrutan som ett spjut och träffade Jannes vänstra hand som höll i ratten. Smällen var så kraftig att rattstången böjde sig och Jannes hand fick rejäla skador ända in till benet.
Ändå var de båda överens om att det inte var otur som gjorde att de fick ett stopp där.
‒Nej, det handlade helt enkelt om en jäkla tur. Hade grenen inte träffat handen och ratten kunde den ha fortsatt rakt in i överkroppen på Janne och då vet vi inte hur det hade gått, berättar Christer Carlsson.
Förutom den incidenten och att de höll på att ramma en ko, så klarade de sig förvånansvärt bra genom hela rallyt. Värre är det Porschen...
‒Den är helt slut och måste rivas ner i molekyler och svetsas ihop för att få i ordning på igen.
Men Janne Hagman, som körde Safarirallyt för tredje gången, har tid på sig, det är två år till nästa gång Safarirallyt ska köras igen.
Är du sugen på att åka en gång till?
‒Om jag får frågan så tror jag nog att jag ställer upp. Nu vet man vilka misstag man gjorde och kan undvika dem nästa gång.
Vad var värst?
‒Hettan, det var så hett att det inte gick att åka i overall, så vi åkte i shorts och kortärmat. Helt otänkbart i Sverige.
Vem vann och hur kom ni?
‒Det var det sjuka. För första gången blev det en delad seger mellan en kenyan och en engelsman, hur det nu är möjligt när man kan skilja bilarna åt med hundradelar. Men det visar vilken låg dignitet rallyt har fått i förhållande till hur det var på 70- och 80-talet. Vi kom 23:a av 26. Stig Blomqvist kom sjua och Roger Samuelsson åtta.
Är det ett rikemansrally?
‒Ja, det får man nog säga. Jag kände mig lite som en katt bland hermelinerna. Stig Blomqvist är väl ingen rikeman, men han är ju det stora affischnamnet som gammal världsmästare (1984). Men tävlingens äldsta var en 75-årig indier som hade 85000 anställda i sitt företag. Men det var också en engelsman som hade sparat länge för att kunna åka rallyt som han hade drömt om sedan han var åtta år. Sådant var kul att se.
Vad är dina närmaste planer?
‒Jag ska ligga lågt och har ingenting inplanerat förutom att jag och Patrik Johansson från KMK ska köra den historiska delen i Svenska rallyt i mitten av februari. Niklas Hägg har sagt att han inte ska köra nästa år, men vi får väl se hur det blir med den saken, skrattar Christer Carlsson.