Det är ett tag sedan nu. Men jag minns fortfarande de fejkade sjukanmälningarna till skolexpeditionens telefonsvarare. Håltimmarna som rann iväg och blev till halvdagar som blev till heldagar i fritidslokalen, skolans kapprum, ute på stans gator eller i pojkrummet där hemma.
Och jag kommer ihåg den skrällande klockan som fick massan av elever att lydigt marschera iväg med sina böcker till nästa lektion – medan jag stannade kvar. En frihetens ro och tystnad lade sig i korridorerna. Det var oftast bara jag, ibland någon annan skolkare, som fick uppleva den.
Men.
Jag minns precis lika tydligt allt smussel det medförde att skippa plugget. Lögnerna och bortförklaringarna. Självbedrägeriet.
Och skammen, hur gärna jag än försökte vifta bort den genom att säga att det ju är mitt liv. Jag gör vad jag vill med det.
Jag vände högstadiet ryggen, tror jag så här långt efteråt, i ett slags hopp om att vinna tid innan alla vuxenlivets auktoriteter och plikter tog den sista barndomen ifrån mig.
I stället förlorade jag.
Priset jag fick betala var usla betyg. Inget gymnasium, en succession av trista jobb, komvux och studielån som fortfarande påminner om vilken loser jag var.
Vad riskerar tonåringarna som döljer sig bakom skolksiffrorna i artikeln här intill? Vilket pris får de betala för frånvaron? Fallhöjden är så mycket högre i dag än den var då. Det vet de. Ändå skolkar de – vissa mindre än jag gjorde, men andra avsevärt mer.
Varför? Hur mår de? Vad tänker de om att vända skolan ryggen? Och, framför allt, vad kan och bör skolan göra när eleverna och deras föräldrar gett upp?
Hur ska skolan förhindra att fler unga förlorar tid – och i värsta fall hela sin framtid?
Följ med genom vår artikelserie i sökandet efter svar.