Elisabeth, eller Lisa som hon för det mesta kallas, betecknades tidigt som en supertalang i det mesta hon slog sig på. Att som 11-åring börja fightas om en A-lagsplats i fotboll är stort. Men det var på stålskodd fot hon var ännu vassare. Men lite otur får man ändå säga att hon haft, eftersom hon är för ung för att ha varit med när bandyn och skridskosporten var som störst i Katrineholm.
– Jag var med och spelade bandy, men jag satt mest på bänken som 13–14-åring när KSK-damerna vann SM. När det gillar skridskosporten är jag rätt mycket yngre än Sylvia Filipsson (Hellström i dag). Men jag har faktiskt slagit Sylvia på 500 meter en gång. Bästa tiden är 43,9, berättar Lisa.
Hon har gjort 3 junior-VM i sprint, med en åttonde plats som bäst, och siktade på att komma med till OS i Lake Placid 1980, men misslyckades.
– Jag hade väl inte det där lilla extra för att nå ända fram, säger hon.
Men det kan också förklaras med att förhållandena för att bli riktigt bra i skridsko inte fanns i Katrineholm, så det blev att åka till Eskilstuna och träna.
– Men jag har faktiskt aldrig haft någon tränare i skridsko, utan vi bara körde. Många gånger tränade vi alltför hårt, vilket inte är bra. Lite hjälp fick jag av duktige sprintern Johan Granath ibland, men annars så var man ofta själv.
Så trots att hon var en supertalang i både skridsko och bandy, så blev det fotbollen hon satsade mest på – och hon var sannerligen inte dålig där heller. Oftast härjade hon på mittfältet, men hon fick också spela mittback eller libero, vilket passade hennes spelförståelse bra.
– Men Lennart "Kalle" Petterson i DFK ville att jag skulle spela i kedjan, men där trivdes jag aldrig.
När Dalhem gick upp i högsta serien 1987 fick hon erbjudande att spela för dem, men då krockade det med familjesituationen och hon var tvungen att tacka nej.
Men fotboll spelade hon så sent som i somras.
– Då med ett veteranlag i DFK Värmbol och det var otroligt kul, men då bröt jag ett finger, så nu kanske det är färdigspelat.
Det kanske blir att ägna sig på heltid åt DFK Värmbol på styrelsenivå? Ja visst ja, det gör hon ju redan...
– Jag har varit med i styrelsen sedan 1990 då vi startade föreningen, men ibland är det verkligen tungrott. I början var det Anders Linde och jag som drog ett tungt lass. Nu är det Fia Odre och jag som gör det mesta.
Att vara bortskämd med duktiga ledare är något som kan straffa sig för många föreningar. När de sedan lägger av blir det ett svårt tomrum att fylla.
– Det var väldigt längesedan det var någon som sa: "Är det något jag kan hjälpa till med?". Vi har 130 aktiva och man kan tycka att det borde innebära 260 föräldrar och några mor- och farföräldrar. Men tyvärr så är det bara de som redan har mycket som ställer upp när man ber dem om något.
– Jag brukar säga så här: föräldrar i dag inte har tid att vara föräldrar, för att alla vill förverkliga sig själva.
Men vad är det som driver dig då?
– Ja du, det vet jag faktiskt inte. Kanske är det en övertro på min egen betydelse och att alla kan säga nej, utom jag.
Vad tror du om framtiden?
– Jag är faktiskt pessimistisk om idrottsrörelsens framtid. Alla vill ha något i gengäld för att ställa upp och det fungerar ju inte så inom en fungerande idrottsrörelse, därför är jag tyvärr pessimist, avslutar Elisabet Skoog.