Det började med en fantastisk KSK-film signerad Andreas Cervin och Edwin Dickson. Här behandlades högt och lågt och inte alls så fyrkantigt som Andreas Cervin själv hade velat ha filmen, sa han själv. Nu blev det 50 underhållande minuter som man unnar fler katrineholmare att få se.
Filmen avslutades sedan med Sulos nyskrivna KSK-låt "Låt röda hjärtan slå" som har alla möjligheter att leva i symbios med KSK i ytterligare 100 år. Ni som inte hört den, gå in på kkuriren.se och lyssna på den.
Festgeneralen Andreas Cervin hyllades, men inte tillräckligt ändå, för det otroliga jobb han lagt ner under hela 2018 för att få den här festen till stånd. Därför träffar vi honom i en egen artikel senare i KK.
På en fest är det festdeltagarna som avgör om festen ska bli lyckad eller inte och vi kan lova – det här var en fest som alla som var där kommer att minnas länge.
Det fanns några händelser som stack ut:
Lisa Skoog från DFK Värmbol uppvaktade med något så unikt som en grundplåt till en fortsättning av Alf Jansons minne. Utmärkelsen som skulle delas ut för sista gången den här kvällen (gick till Jonas Nilsson och Andreas Daun). Det uppmuntrade fler.
Christer Lundqvist:
– Jag skulle också vilja sponsra Affe Jansons minne, den mannen var fantastisk.
Han och Jan-Erik "Valle" Gunnar värvades av Affe Janson:
– Det var hemligt som tusan när vi kom från Hälleforsnäs 1973, vi satt i hans gillestuga i Värmbol och skrev på samtidigt som vi tittade på när Roland Sandberg avgjorde i snömatchen i Gelsenkirchen, minns "Valle" Gunnar.
Artisten Sulo berättade att han och brorsan Tobbe föddes i en KSK- och idrottsfamilj:
– För att sticka ut lite så valde jag musiken. Jag skulle vilja säga en sak och jag tycker att KSK ska ta tillbaka namnet från KVBS, då kommer jag att gå till Backavallen igen och titta på bandy igen.
Christer Lundqvist var inne på samma linje:
– Jag sponsrar gärna om det kan vara till någon hjälp för att Katrineholm ska återfå sitt varumärke KSK.
Just saknaden efter KSK-bandy var stor bland de nostalgiska den här kvällen. Inte blev det förstås sämre av att åtta av de svenska mästarna från guldåren dök upp. De stabila landslagsmännen Håkan Ohlsson, Kjell Österberg och Hasse Carpman var där, bara Tommy Axelsson saknades av landslagskillarna. Men det uppvägdes av Thomas Cratz, Gert Persson, Henry Fransson, Per-Håkan Persson och Christer "Djulö" Andersson.
Hasse Carpman fick frågan: Varför var ni så bra?
– Vi åkte mycket skridskor och tränade stenhårt två-tre gånger i veckan.
Det svaret fick många ungdomsledare att förvånat titta på varandra. I dag tränar många av deras pojklag fyra gånger i veckan...
Lite vid sidan av satt några "reservlagsspelare", en var Peter Edrenius, juniorlandslagsspelare i fotboll och tillika duktig bandyspelare:
– Vi vann reservlags-SM två eller tre gånger och jag spelade mot "Snoddas", det var stort.
Just den meriten "skröt" även Kjell Österberg och Henry Fransson med, då de var med i 68-laget som vann SM för reservlag.
– Men "Snoddas" var inte så märkvärdig, han var dessutom rätt gammal då, minns Kjell Österberg.
En annan händelse som fick stor uppmärksamhet var när KSK slog ut allsvenska trean Halmstad ur Svenska Cupen med 4–1 på Backavallen 1982. "Oball", "Råing", "Räven", "Billan", ja alla hade smeknamn på den tiden och de var dessutom fantastiska fotbollsspelare. En som var med var Micke Hellman:
– Jag skulle ta Sigge Johansson, som ledde allsvenska skytteligan, och jag frågade "Råing" hur jag skulle göra:
"Spring fram och nyp till honom det första du gör, då sätter du dig i respekt, sa "Råing".
"Så jag gav honom en tryckare i mellangärdet, och han vände sig om och drog till mig över benen så att benet domnade bort hela halvleken. Efter matchen frågade "Råing" hur det gått och jag sa: "Han drog till mig direkt, det sa du ingenting om!"
"Du frågade aldrig", var det korta svar jag fick, berättade Micke Hellman och hela Safiren exploderade av skratt.
Två profiler som hyllades och pikades lite var kompisarna Hasse "Mr KSK" Wagneryd och kommunalrådet Göran Dahlström.
Wagneryd med 20 A-lagssäsonger hyllades inte så mycket för det, utan mer för att han under de 20 åren aldrig drog på sig en smutsfläck på sina alltid så rena shorts. Ungefär samma pik fick senare Bo "Oball" Larsson för att hans tröjor i bandy och fotboll aldrig behövde tvättas, helt enkelt eftersom de aldrig blev svettiga.
Dahlström berättade om sin pappa Nisse som var ur-KAIK:are och aldrig såg sin son spela i KSK-tröjan. Men en dag gick han ur KAIK, av oklar anledning, och fick frågan: Vad ska du kalla dig nu?
– Nu är jag bara sportklubbshatare...
Dahlström ställdes sig sedan i ledet av Affe Janson-beundrare.
– Affe var en ställföreträdande förälder för mig och många andra nickade instämmande.
Så gör även undertecknad och KSK, i DFK Värmbols anda, bör låta Alf Jansons minne få fortleva i många år till. Det verkar finnas villiga sponsorer till det.
Lyssna på Sulo Carlssons "Låt röda hjärtan slå" skriven särskilt för KSK:s 100-årsjubileum: