Det är inte klokt egentligen, men Lars Andersson har varit ledare i 32 av sina 47 levnadsår. Redan som 15-åring tog han sina första stapplande steg på ledarbanan när han började träna ett gäng 10-åringar i Bie GoIF och på den vägen är det. Idag är det KSK som får njuta frukterna av Lars slit.
Men slit och slit, han verkar ganska nöjd med tillvaron när vi träffas på Backavallen och börjar slänga käft med A-lagets Lasse Pettersson som är i gång och packar tröjor till kvällens match.
‒Den där killen är värd att skriva om, det finns inga fel på honom förutom att han håller på Tottenham, säger Lasse med glimten i ögat.
Lasse Pettersson försvinner och då passar hans namne på att svara på frågan om vilken Manchesterklubb han föredrar.
‒Då säger jag City bara för att reta Lasse som är en stor United-fan, skrattar "Larsa".
Just nu är det 02-laget som Lars Andersson och Andreas Cervin tränar, det är det blivande juniorlaget som KSK faktiskt inte har haft på över tio år. Sannerligen på tiden kan man tycka.
"Larsa" började alltså sin ledarbana som 15-åring i Bie, sedan spelade han högerback i A-laget upp till division 5. Men han var enligt egen utsago aldrig någon större stjärna, utan det blev på ledarsidan han tog ansvaret.
‒I Bie jobbade jag med lag och i styrelsen, men när vi flyttade in till stan och sonen Ludwig började spela som 10-åring i KSK sökte de ledare och jag hoppade på.
Han beskriver sig själv som en fotbollsnörd, nästan lika galen i fotboll som sin svåger Martin Halvarsson.
‒Men riktigt så galen som Martin är jag inte, jag ser nog mindre på tv-fotboll än folk tror, utom när Tottenham spelar förstås.
Men det fanns en tid då det blev nästan för mycket av det goda. För fem-sex år sedan, när krisen var som störst i KSK, hade klubben bara tre ledare till alla sina pojklag.
‒Jag fick ta hand om tre pojklag den säsongen, det blev lite för mycket, säger han försiktigt.
Nu har han bara hand om ett lag och är ungdomsansvarig i KSK samt sitter i styrelsen. Så fritiden har han ändå inga problem med att fylla. Fast han bor ju vägg i vägg med Backavallen, på Stallgårdsvägen, och det underlättar förstås.
Idag har KSK sju årskullar med tolv lag och det börjar se riktigt bra ut på ledarsidan med 13–14 ledare och enligt "Larsa" är KSK på väg uppåt igen efter en lång svacka.
Kommer ni att utmana Värmbol om att vara bäst i Katrineholm?
‒Nej, det tror jag inte, den ambitionen finns inte i klubben just nu. Men vårt äldsta pojklag spelade jämnt med VFC:s motsvarande under fjolåret och fick stryk i matcherna, men kom före i serien.
Vad tycker du om att den nya konstgräsplanen ska anläggas på Värmbols IP?
‒Jag tycker att det är bra. Det blir ytterligare en konstgräsplan till Katrineholmsfotbollen. Synd bara att den inte blir eluppvärmd.
Larsa Andersson tycker alltså om att verka i det tysta och vill inte gärna synas. Men han är en pådrivare på matcherna, det erkänner han.
‒Jag är ingen direkt tävlingsmänniska och det är inte viktigast för mig att vi vinner, men jag kräver alltid att alla alltid ska göra sitt bästa. Sedan hatar jag dåliga förlorare som skyller på domare, väder, motståndare. "Alibi-spelare" är det värsta jag vet, avslutar trotjänaren Lars Andersson och springer iväg ut på konstgräset där hans pojklag ska träna i minusgrader.