Han bor i vad han kallar en autonom republik mellan Vingåker och Katrineholm, delar 19 höns med grannen och svarar ofta på frågor genom att spalta upp sitt svar i listor.
Det blir en del ägg när man har 19 höns.
‒Ja, nu delar vi ju med grannen, men de lägger ju ett om dagen så det blir ju nio–tio ägg. Vi försöker käka upp fyra, sen sparar vi, ibland säljer vi och så ger vi bort i present.
Staffan är född och uppvuxen i Katrineholm. Musikintresset fanns tidigt där, och han började spela i samband med att punkband som Ebba Grön och Dag Vag dök upp, "en tid när alla skulle spela och tyckte de kunde".
– Efter gymnasiet tänkte jag mig att jag skulle bli yrkesmusiker. Jag spelade bas i flera band, och med ett av dem, Pilsner, gick det så bra att vi fick ge ut en singel. Men när jag var 22 insåg jag några saker, säger han, pausar och börjar räkna på fingrarna.
– Ett: Jag insåg att det är kanske inte så kul att jobba med sin hobby. En hobby ska vara rolig, och om man gör det till ett jobb kanske det inte är lika kul längre. Två: Jag var en rätt usel basist, säger Staffan och skrattar.
Som 22-åring började han plugga juridik i Uppsala.
Vad var det som lockade?
– Ord. Jag gillar ord, att skriva yttranden och utredningar. Och för en som inte jobbar med det här låter juridik kanske torrt, men så ser inte jag det.
1992 gick han ut – ett år av extrem lågkonjunktur i Sverige.
– Det var flera av mina klasskompisar som fick ta de jobb som fanns, och som fastnade, aldrig jobbade inom juridiken som de utbildat sig till. Jag var väldigt glad åt att få jobb i Sundsvall, på det som nu är Bolagsverket, och att min fru ville flytta med.
Han gjorde ett par år som notarie i förvaltningsrätten, återvände sedan till Bolagsverket.
‒Så fick jag nys om att Katrineholms kommun sökte en kommunjurist. Det slutade med att jag fick jobbet, och vi skulle flytta hem. Min äldsta dotter hade börjat ettan och var lite ledsen över att flytta, men när vi förklarade att vi kunde skaffa hund om vi flyttade var det som att trycka på en knapp, så snabbt torkade tårarna.
Här blev han kvar i 15 år.
– Men jag hade en kollega som hade som devis: Framåt, framåt! I Katrineholm hade jag möjlighet att vara ställföreträdande ansvarig för upphandlingar, men när kommunen började samarbeta med Telgeinköp saknade jag uppgifterna. Så insåg jag ett par saker, säger han, pausar och börjar åter räkna på fingrarna.
– Ett: Jag saknade arbetsuppgifterna och chefskapet. Här i Gnesta är jag även kanslichef. Och två: Som kommunjurist jobbar man mycket själv. Här är jag kanslichef och ingår i en grupp, vilket är väldigt trevligt.
Han började i slutet av februari, och trivs än så länge bra med både jobb och pendling.
– Gnesta är lite mindre än Katrineholm, och ju mindre kommun, desto smartare måste man jobba. Det är en spännande utmaning.