‒Det är ju det som är utmaningen. Vi tre var på ett fystest där våra mål sattes. Sofie ska springa under tre timmar och 55 minuter, Anders ska klara det på 2.40 och min tid blev 3.10.
Vad säger du om den tiden, fixar du det?
‒Jag sprang mycket förr och gjorde då två maror men var skadebenägen och slutade. Nu har jag tagit upp löpningen igen sedan ett och ett halvt år och får bra träningsråd av förre landslagslöparen Magnus Bergman. Vi sprang ett pass ihop så sent som i måndags. Jag sprang maran i Paris i våras på 3.19.
Sedan sprang du KK-joggen också, kvartsmaran på 44.14 som gav 214:e plats. Hur nöjd var du med den insatsen?
‒Inte alls, men så snubblade jag på mitt eget skosnöre och föll. Jag tog mig visserligen i mål, men tiden var fyra minuter långsammare än jag tänkt. Sedan sprang jag Lidingöloppet också, men då var jag sliten och bröt efter 20 kilometer.
Vilken typ av löpare är du, föredrar du kuperade banor eller flacka?
‒Tidigare trivdes jag bäst när det var backigt, nu vill jag ha flacka banor. Fystestet jag gjorde visade att min kropp mera är att jämföra med en dieselmotor. Jag är bra på att bara mata på strax under mjölksyregränsen.
Som kock har du väl bara fördelar av att veta vad du ska äta före loppen?
‒Det har nog de flesta, viktigare är att träna smart för att orka. Lopp runt 20 kilometer är bara behagliga. Blir det över tre mil bryter det ned kroppen oavsett hur duktig löpare du är. Det räcker dessutom att springa 5–10 sekunder för fort per kilometer i inledningen för att sista milen ska bli en kamp med pannbenet.