Hundarna Vilma och Freja springer glatt efter när Jonna Andersson går över till stallet, strax intill det stora huset, för att hämta islandshästen Viska. Här, på familjegården i Kåsta utanför Vingåker, har den 12-åriga SM-medaljören tillbringat större delen av sitt liv.
‒Andra jämnåriga vill göra annat men jag längtar bara till att få komma hem och gå över till stallet, säger hon.
Jonna Andersson imponerade stort under årets SM för islandshästar, när hon i sitt livs andra nationella mästerskap lyckades kvala till A-finalen i tölt T8 och fyrgång V1. Men hennes ambitioner tog inte slut där. 12-åringen, som tävlar för Eskilstunaklubben Eidfaxi, chockade både sig själv och mamman Teres Andersson, när hon tog hem både silver och brons.
‒ Jag trodde inte att det skulle gå så bra! Jag var lättad över att det var över, men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut, säger Vingåkersryttaren.
Hennes intresse för ridsport började tidigt, så tidigt att Jonna Andersson knappt minns själv, hur eller när. Men en sak minns hon tydligt. Upplevelsen när hon för första gången bevittnade ett SM, och drömmen som följt henne, sedan dess.
‒Sedan jag såg det för första gången har jag alltid drömt om att få stå där själv en vacker dag, berättar 12-åringen med en glimt i ögat som avslöjar hur minnesbilden av det första SM:et som fyraåring fortfarande väcker starka känslor till liv.
Fallenheten för hästar i allmänhet och islandshäst i synnerhet, är egentligen något som gått i generationer i familjen. Mormor Wiviane, som avled i cancer för tio år sedan, red islandshäst och tävlade då och då. När Jonna Andersson kom till världen 2004, började Wiviane drömma om att en vacker dag köpa en häst åt sitt barnbarn. Det hann hon också göra.
‒ Vi köpte Marwin i maj och mamma avled i september, 52 år gammal. Så hon hann ju se att Jonna fick en häst, berättar Teres Andersson, som också rider men delvis har gett upp sina egna SM-drömmar för att i stället stötta dottern.
Jonna Andersson började rida islandshäst först när mormors häst fick sitt sista föl 2011. Hon kombinerade det med hoppningen, som hon startat med långt innan och fortsatte med fram till och med den allvarliga olyckan som drabbade henne för drygt ett år sedan. Jonna Andersson hoppade i familjens paddok när hästen fick ett ben under bommen och voltade, för att landa rakt på henne.
‒Hoppning kändes aldrig riktigt som min grej, men efter olyckan växte skräcken, och jag känner den fortfarande, berättar 12-åringen som spräckte överläppen och fick hjärnskakning, men hade turen att klara sig utan några bestående skador.
Islandshäst däremot, har alltid känts rätt, säger Jonna Andersson och förklarar vidare hur mycket hennes egna hästar Troll och Viska betyder för henne.
‒Vi är som syskon. Jag och Troll växte upp tillsammans och med Viska klickade det vid första ögonkastet, de betyder allt för mig.
Nu har hon siktet inställt på kvalet till SM i Gaedingakeppni den 29 juli. Om hon lyckas ta sig vidare, rider hon final i Everöd i september.
‒ Mamma hade blivit så lycklig om hon hade bevittnat Jonnas framgångar, men både Jonna och jag känner att hon är med oss och delar vår lycka, säger Teres Andersson.