Säsongens första ”omgångens match” blev en intressant match på en ointressant arena. Den stämning man eftersöker vid sådana här tillfällen är väldigt svår att skapa vid Backavallens konstgräs. Här saknas en hel del, eller nästan allt, av det gemyt som uppstår på de flesta av våra små idrottsplaster runt omkring Katrineholm och Vingåker.
När dessutom vårvädret fortsätter att gäcka oss fick vi koncentrera oss på det rent sportsliga och det är ju inte det sämsta. Men några mål det fick vi inte se.
Hela den första halvleken bestod mest av ställningskrig kring mittfältet och med ett Julita som var minst lika bra som DFK under den första halvtimmen. Men där någonstans började DFK Värmbol mer och mer ta över matchen.
Kanske hade det ett samband med att planens två suveräner, A-lagsspelarna Maja Persson och Sandra Lifvakt kom in och tog tag i DFK:s spel. De satt på bänken i A-lagets senaste match och när de här fick spela i en timme så visade de upp att de håller en betydligt högre kvalité än division 3.
Ändå ska det sägas att Julita hade matchens farligaste chans då Viktoria Ekholm med sin fina vänster sköt en frispark som Louise Hallgren med nöd och näppe tippade i ribban. Att Julita inte fick till fler farliga chanser förklaras också av att lagets två vassaste forwards, Kajsa Bergström skadades i början av matchen och att en skadad Moa Wahlgren inte kunde delta.
DFK Värmbol hade också en riktigt bra chans när det bara återstod sekunder. Vid en hörna flockades 18-20 spelare tre meter från mållinjen och fightades om bollen som ingen visste var den fanns. Och strax därefter blåste domaren Mohammed Hassan av matchen.
0–0 och båda tränarna var ändå relativt nöjda efter matchen – av olika anledningar:
– Jag är nöjd med vår defensiva insats, sa Julitas Stefan Persson Ekholm.
– Jag är nöjd med att jag fick se alla tjejer spela och att våra nya tjejer från Dunker fick spela en hel match och gjorde det bra, sa DFK:s Thomas Lennström.