Denna var en intervjubaserad uppföljning på en större brittisk studie, där över 6000 unga deltagit och där resultatet var skrämmande – 75 procent av barnen hade upplevt känslomässiga övergrepp inom sin idrott. Föga förvånande stödde den svenska studien resultatet. Ett av barnens svar lyder: ”Man känner sig inte tillräcklig, inte behövd heller. Det gör så att man känner sig otrygg i laget, att man inte vågar vara sig själv. Det har verkligen blivit så att jag har fått mycket sämre självförtroende”.
När något som kan vara så oerhört positivt för barn och unga leder till känslomässiga problem som i stället "fastnar i huvudet" (förklarat med barnens egna ord) behöver idrottsrörelsen ta sig i kragen. Vi kan inte blunda för att det återfinns utskällningar, negativ kritik, skämt på andras bekostnad, suckar, skratt, exkludering, ignorering, negligering av mobbning eller favorisering i nästan alla idrotter och ännu mer i de som har ett väldigt prestationsinriktat förhållningssätt. Det verkar som att ju mer prestationsfokus, desto mer emotionella problem hos de idrottande barnen.
Det räcker inte att syftet är gott – i den här frågan helgar ändamålen definitivt inte medlen. I artikeln dras slutsatsen att emotionella övergrepp inom idrotten dels bryter mot EU:s barnkonvention, men också mot Riksidrottsförbundets riktlinjer.
Utåt skyltar föreningarna med värdegrunder och policys, men samtidigt har nästan alla idrottsföreningar brist på ideella krafter, så tröskeln till att läxa upp olämpliga tränare eller ledare kan nog vara hög. En sämre ledare kanske accepteras i brist på engagemang? Jag skulle vilja påstå att det är bättre med ingen tränare än en dålig, om man tittar på de konsekvenser som barnen i stället får ta. En vuxen persons önskan om att bevara en idrott eller att bedriva en verksamhet kan inte vara viktigare än att faktiskt se till barnens bästa. Mamman till Emmie Granfors, som berättat om sin prestationsångest inom dressyren heter Malin Granfors och hon ger ett enkelt tips – fråga barnet vad det verkligen vill och lyssna sedan noga på svaret.
Vi kan inte se genom fingrarna eller ursäkta destruktiva beteenden när det gäller barn- och ungdomsidrott. Priset är allt för högt.