När hon tvingades välja mellan truppgymnastiken och fotbollen var det bollen som vann. Då hade Amanda Eliasson redan A-lagsdebuterat i Vingåkers division 4-lag, men ville vidare.
‒När det var dags att söka gymnasiet nosade jag på både Linköping och Nyköping för att plugga vidare i kombination med fotbollen.
Båda alternativen föll bort. De hade inneburit att 17-åringen från Vingåker som nu går andra året på samhällsvetenskapliga programmet fått flytta hemifrån. Därför sökte hon i stället till Hallsberg där skolan har idrottsprofil och tre träningar i veckan på skoltid – men också dagligt pendlande för att bo kvar hemma.
‒Det funkar, säger hon om 20 minuter på tåget varje morgonen, en lika lång hemresa och så byte till buss till Katrineholm och träningarna med Värmbol på Backavallen.
‒Visst kan det vara jobbigt att ha olika tränare på skolan och i klubblaget. I bland säger de olika saker och säger emot varandra. Men det är ändå mest positivt att få så många tips för att utvecklas vidare.
Det är tre säsonger sedan hon och kompisen Ellen Erlandsson skrev på för DFK. Sedan dess har det blivit 47 matcher för Amanda Eliasson i den blåa tröjan. Statistiken på DFK:s hemsida säger också att hon gjort ett mål, men inte dragit på sig ett enda gult kort på tre säsonger.
‒Jag tror att jag fick någon varning när jag spelade i Vingåker. Men har jag verkligen gjort ett mål i DFK. Det vet jag inte om det stämmer?
Ett enda mål, och hon kan inte minnas det. För det finns ju saker som betyder mer när laget är viktigare än jaget. Men fotbollskarriären har inte bara varit en framgångssaga. Uttagen till elitlägret i Halmstad fick hon problem med ryggen.
‒Det var 2015 och när jag kom tillbaka till Värmbol blev jag sjuk med massor av förkylningar nästan hela hösten.
Det var inte slut där. Nästan samtidigt med den emotsedda division 1-premiären blev Amanda Eliasson sjuk igen. Den här gången akut.
‒Jag genomgick en komplicerad blindtarmsoperation där läkarna under det fem timmar långa ingreppet bland annat var tvungna att kapa en magmuskel. Sen fick jag träningsförbud i nästan två månader.
Men nu är hon tillbaka och det med besked. Hon har gjort några matcher som yttermittfältare och ytterback, men i år har hon hittat sin roll som mittback i ett synnerligen svårforcerat DFK-försvar som på 14 matcher bara släppt in 17 mål, minst av alla lag i serien.
‒Nu tror jag att vi fixar det och tar oss tillbaka till ettan. Då stannar jag i Värmbol, säger Amanda Eliasson.
Men det är inget evigt löfte. Målet är satt lite högre, landslaget är en dröm.
‒Min bästa egenskap som spelare är att jag aldrig ger upp. Jag är brytsäker, men kanske inte så teknisk och så måste jag lita mer på mig själv och inse att jag kan mer än jag tror.