De lite äldre kommer säkert ihåg Folke ”Totte” Bengtsson, 72 år, svensk mästare med Leksand 1969 och över 100-faldig landslagsman.
Sedan fem veckor tillbaka bor han i en lägenhet i Katrineholm tillsammans med hustrun Gunilla, dotter till ”Lindar-Anders” (Stig Andersson).
Folke ”Totte” Bengtsson är en glad gamäng som efter hockeykarriären jobbade som försäljare och det märks. Att intervjua ”Totte” är som att spela på ett självspelande piano.
Historierna kommer på löpande band och bandspelaren fylls på under samtalets gång.
Hur hamnade du i bandystaden Katrineholm?
– Jag har bott här i fem veckor nu. Det var min fru Gunilla som inte ville bo kvar längre i ”hålan” Rimbo utan flytta någonstans och då blev det Katrineholm som verkar vara en trevlig stad.
För den som inte minns, så spelade dalkarlen ”Totte” i Leksands IF under större delen av sin karriär och han blev svensk mästare 1969. Sedan bar det av till Djurgårdens IF för några fina år ihop med den tidens stora, Sven Tumba, Rolle Stoltz, Lasse Björn och många fler.
Det blev totalt 68 A-landskamper i ishockey. ”Totte” var en snabbskrinnare av rang och var dessutom en multitalang som blev bra på i stort sett alla idrotter han provade på.
1964 var han som 19-åring på väg att bli historisk då han tillsammans med Uffe Sterner kom till NHL och New York Rangers för att provspela i en månad. Det gick riktigt bra för ”Totte” som var på god väg att skaffa sig ett proffskontrakt. Han erbjöds 15 000 dollar för tre månader.
Men det sprack.
– Om man på den tiden spelade fler än fem matcher som proffs, fick man aldrig mer spela i Sverige. Då beordrade min pappa mig att komma hem. Ulf Sterner fortsatte, men jag tror inte han spelade fler än sju matcher i NHL. Men reglerna ändrades och han fick spela vidare i Sverige efter detta.
Han tror att Ulf Sterner påverkade valet av svensk.
– Sterner kände nog att det hade gått riktigt bra för mig och att jag låg före honom, så han sa: Åk hem du! Så kommer du tillbaka nästa år, skrattar ”Totte”.
Så ”Totte” återvände hem.
– Leksand hade bara två utlänningar i laget när vi tog SM-guld 1969, värmlänningarna ”Lillen” Gustavsson och Nisse Nilsson. Sedan var det folk från trakten, det var Jax, Ålberg, Brus, Mårts, bröderna Abris.
Du var bra i många idrotter.
– På den tiden kunde man hålla med många idrotter, det går inte i dag, tyvärr. Jag spelade även fotboll och bandy och när jag slutade med hockeyn blev det bowling där jag hade 212 i snitt när jag slutade. Men nu är det bara golf som gäller, var nere på 5,4 i handicap som bäst men nu är det 11,2.
Många ansåg att kanadensarna var övermänniskor i ishockey, men ”Totte” var aldrig speciellt imponerad av dem, varken som spelare eller tuffingar.
– Kanadensarna försökte skrämma oss, men vi hade biffkedjan: Uffe Sterner, Tjalle Mild och ”Lill-Stöveln”. Där var det ingen som backade, snarare tvärtom, kanadensarna fick backa.
Klubbkänsla var en viktig ingrediens i ”Tottes” idrottskarriär, därför blev det bara Leksand och Djurgården på elitnivå.
– Jag flyttade till Stockholm 1969 för att läsa på Bosön. Leksandsledningen sa så här: Du får gå till Djurgården för dem har vi en bra relation med, men du får inte gå till AIK för de är i samma serie som vi och vi vill inte ha dig i samma serie.”
Då var det speedkulan Folke ”Totte” Bengtsson de ville slippa.
– Lars-Göran Nilsson i Brynäs kallade de för ”Virvelvinden från Vuollerim” för han var så snabb.
– Men honom slog jag när vi tävlade och då fick jag skäll av coachen Arne Strömberg, som sa: ”Varför åker du inte så där på matcherna?”
Snabbheten hade han även nytta av i den enda orienteringstävlingen han deltagit i.
– Jag provade på orientering en gång och kom tvåa. Men det berodde på att Kalle Johansson, den gamle världsmästaren i nattorientering, startade en minut efter mig. När han kom ikapp mig, hängde jag på honom och han kunde inte springa ifrån mig. Jag hade aldig hittat hem om jag inte hade hängt på Kalle.
Nu när ”Totte” har flyttat till bandyfästet Katrineholm berättar han att han även var skaplig i den idrotten.
– Jag gick badmästarskolan 1973 i Skåne och lirade bandy med Örkelljunga. En dag hade vi en viktig match i Nässjö och jag ville spela den. Men samtidigt hade Djurgården en betydelselös match mot Frölunda.
– Då ljög jag för Rolle Stoltz och sa att jag var bortrest med skolan i Tyskland. Men jag blev avslöjad när det stod i tidningen dagen efter att jag gjort mål mot Nässjö. Då fick jag böta.
Nu är den den sista frågan bara: Hur lång tid tar det innan stans ishockeyklubb, KH, upptäcker vilken legendar som har blivit katrineholmare?