I ett trevåningshus på Kyrkogatan bor Åke Wärnström i en liten lägenhet högst upp utan hiss. Den pigge 91-åringen öppnar och bjuder in mig i en lägenhet som han har bott i under många år.
‒Jag har bott här sedan huset byggdes 1955, säger han.
Autografpärmen ligger på bordet. När vi slår oss ner i soffan och börjar bläddra i den så är det första som står på en slumpvis vald sida: "Till Europas bästa boxare. Lycka till i framtiden. Hälsningar Lennart "Nacka" Skoglund".
Inte utan att man blir lite imponerad.
‒Det var i Italien 1951 på EM som jag träffade "Nacka" i Milano. Jag åkte ut i semifinalen mot killen som vann EM, men jag fick ett EM-brons, berättar Åke Wärnström.
En fortsatt bläddring i blocket visar andra stora stjärnor som Ingemar Johansson, Laszlo Papp. Mest är det boxare från tiden innan de flesta av oss som läser de här raderna var födda. Men de står där prydligt uppradade på sida efter sida.
‒När vi var på mästerskap slutade det ofta med en bankett och då passade jag på. Då sa kompisarna:
"Titta nu kommer Åke med sitt autografblock igen", skrattar Åke Wärnström.
Han tycker att det är roligt att ha minnen kvar i form av autografer från tiden då det begav sig och då han tillhörde det svenska landslaget. I sitt stora prisskåp, som han har ärvt av sin morfar, har han samlat alla priser.
‒Den här guldklockan fick jag från Katrineholms-Kuriren 1955 som det årets bästa idrottsman i Katrineholm, säger Åke Wärnström lite försiktigt.
Inne i skåpet finns också ett EM-brons från 1951. Men i OS 1952 fick han ingen medalj, då åkte han ut i första omgången mot den blivande guldmedaljören Ján Zachara.
Det hade kanske kunnat bli ett OS-silver i Helsingfors 1952, precis som Ingemar Johansson, med en lite mer lyckosam lottning.
Vem vet?