Om inte bussen kommer till bortamatchen är det lagledarens fel. Finns det inte bananer i halvtid är det lagledarens fel. Han ska också ha kontakten med domare och alla varningar och avstängningar på spelare.
‒Mina uppgifter är de där som betraktas som självklara. Jag gör saker som ingen tänker på. Förrän det strular, säger Rickard.
Han spelade själv fotboll under uppväxtåren i Bie. När sonen Casper ville börja spela fotboll blev Rickard idrottsföräldern som fick allt fler uppgifter i ungdomslaget.
2014 fick Rickard frågan av Värmbols dåvarande sportchef Jukka Rautiainen om han ville bli lagledare för A-laget.
‒Han tyckte att jag hade gjort ett bra jobb med 97:orna och det är klart att jag blev smickrad av att få frågan.
För tyvärr fungerar det ofta så. Målskyttarna klappas om när det gå bra, tränare hyllas efter segrar. Men idrotten skulle aldrig fungera utan en bredare organisation där lagledarens roll visserligen är en av de viktigaste, men samtidigt en av de mest undanskymda.
Rickards intresse för sport är stort och han är fortfarande en stolt idrottsförälder till Casper, som nu spelar fotboll i Baggetorp, Clara som dansar och Alwa som spelar basket. Han vill se dem så mycket det bara går, men åker ibland långt för att se större matcher.
‒Vi tittade på NBA-basket på senaste resan, jag var i Italien under fotbolls-VM och har sett Zlatan när han spelade i Barcelona på Camp Nou.
Samtidigt jobbar han som säljare och kör 3 500 mil om året. Egentligen borde det inte finnas tid att ta på sig fler uppdrag.
‒2014 skulle ju Värmbol spela i division 3. Jag tyckte att tiden skulle räcka för att bli lagledare också, säger Rickard.
Samtidigt som han tackade ja gjorde VFC det också – till en friplats i division 2. Men Rickard hade lovat och stod för sitt ord, trots att engagemanget växte till en halvtidstjänst. Med 26 seriematcher och tiotalet träningsmatcher är två av tre helger året om är intecknade för fotboll. Från början var det tänkt att bli två år, nu är han inne på sitt fjärde.
‒Det är så svårt att säga nej när jag har inställningen att ingenting är omöjligt. Frågar du mig funkar det för att jag är strukturerad. Min fru Sara skulle snarare säga att jag är en tidsoptimist, säger 45-åringen.
Det är lagledarens uppgift att vara ordningsman i laget.
Hur håller du ordning på allt?
‒Här, säger han och pekar mot huvudet.
Att använda telefonens kalender och noteringsmöjligheter är inte hans grej.
‒Telefonen använder jag för att ringa med och det blir många samtal.
‒Det är gruppdynamiken som är så spännande. Det är vägen till målen som triggar och jag gillar att munhuggas men behöver nödvändigtvis inte få sista ordet.
Roligast är ändå att få dela glädjen när det går bra.
‒Som bortamatchen mot Sylvia förra året. Jag hann inte åka med bussen och kom 20 minuter för sent. Väl på plats i regnet på Östgötaporten konstaterade jag att vi låg under med 0–2 och jag undrade förstås varför jag var där. 70 minuter senare hade VFC vänt till seger. Det är vid sådana tillfällen idrotten är som bäst. Jag vet inte om jag älskar att vinna eller hatar att förlora.
Det skulle bli sista ordet i intervjun när plötsligt det ständigt närvarande och smittande leendet stelnar.
‒Vet du vad det svåraste med mitt uppdrag är, säger han plötsligt.
‒Det är att få tider på konstgräset på Backavallen. Vi fick bara tre matchtider under hela våren och de lag som vi får hit kommer inte gärna tillbaka. Det beror på att konstgräsplanen är så dålig. Det är faktiskt så illa att om Värmbol går vidare i svenska cupen i höst finns risken att den matchen måste flyttas till Nyköping, Norrköping eller Eskilstuna. Det finns ingen godkänd plan i Katrineholm och det är ju alldeles för dåligt.