Men där staten slutar betala vältras i stället en del kostnader över på kommuner. Att det inte slår jämnt har märkts också i Sörmland. I somras, när 2018 års budgetar förbereddes, uppmärksammades hur den procentuella kostnadsökningen blivit mycket större i lilla Vingåker än i Katrineholm.
Robert Skoglund (S), ordförande i socialnämnden i Vingåker, sade då till Katrineholms-Kuriren att den kostnadsdel kommunen står för hade ökat med 51 procent de senaste tre åren. Men även i Katrineholm hade, enligt Päivi Kabran, chef för vård- och omsorgsförvaltningen, andelen som täcks av Försäkringskassan minskat år för år.
Det är en rikstäckande men ojämnt fördelad övervältring av kostnader från stat till kommuner som regeringen, med finansdepartementet som pådrivande, åstadkommit. Orsakerna är dock flera, och uppskattningar av omfattningen försvåras med nya domar och nya direktiv inom Försäkringskassan.
Kommunernas och landstingens samarbetsorgan SKL beräknade att kommunernas kostnader ökat med ett par miljarder över en åttaårsperiod, med Försäkringskassans strängare bedömningar som en viktig orsak.
Beräkningen gällde sådant som hänt hos Försäkringskassan och i domstolarna även innan regeringens mycket omtalade regleringsbrev efter valet 2014 om att begränsa statens kostnader för assistansen. Å andra sidan ingick inga följder av den senaste domen i Högsta förvaltningsdomstolen om ytterligare begränsning av antalet timmar, eller politiska beslut som är på väg om att begränsa den domens följder.
Kärnan är att en snävare bedömning på statlig sida kan trycka ned antalet beräknade assistanstimmar under 20 i veckan. Då blir kommunen ensam med det ekonomiska ansvaret.
20-timmarsregeln har med tiden visat sig vara en svag punkt i assistansersättningen. Statliga och kommunala tjänstemän ges motiv att få människors ärenden att landa så att kostnaden går på andra sidans budget. Fastän de flesta ärenden bedöms med objektivitet finns en källa till ständig irritation mellan stat och kommun.
Den starka makten är på den statliga sidan. Där finns domstolarna, Försäkringskassan samt finansdepartementets inflytande över fackdepartementens regleringsbrev.
För att kunna skydda LSS-reformen och dem den ska hjälpa måste man se frågans alla sidor. Detta är en av de viktigare sociala frihets- och välfärdsreformerna under senare årtionden. Både Försäkringskassan och läkarkåren behöver ta mer ansvar än de ibland gjort för att skydda reformen mot rena bedrägerier, som kan undergräva förtroendet och skada de funktionshindrade.
Budgetmässigt ersätter LSS ofta en mycket dyr institutionsvård – eller en anhörigvård där nära släktingar tvingas bort ur yrkeslivet, med både personlig belastning och samhällsekonomiskt bortfall som följd.
Det behövs dessutom ett rejält tag i hur LSS blivit ett område där statliga utgifter glider eller skjuts över på kommunerna, där de först med eftersläpning tas om hand av ett särskilt utjämningssystem inom kommunsektorn.
En politisk nyckelperson finns här i Sörmland. Riksdagsledamoten Fredrik Olovsson (S) i Katrineholm är ordförande i finansutskottet. Där är statens ekonomiska relation till kommunerna ett av de viktiga ansvarsområdena.
Fredrik Olovssons partiledning och finansdepartementet brukar komma med stora och många ord om de delar av beslut som innebär bruttoöverföring från stat till landsting eller kommun. Men brutto och netto brukar skilja sig åt. Finansdepartementet är skickligt på att utan större väsen dra pengar tillbaka till staten.
LSS-frågan behöver ses även ur den vinkeln. Åtstramningar som sänker servicenivån kan både drabba brukare och leda till att kommunsektorn, i en smygande övervältring, får bära miljardbelopp av merkostnader.