Sporten har funnits länge hos Julita GoIF, en tid hade Julita och Valla IF ett tätt samarbete. Det har också kommit fram duktiga spelare genom åren från de små samhällena. Nuförtiden verkar dock badminton rent allmänt ha svårt att hävda sig i det stora utbudet av andra sporter.
Men i Julita fortlever traditionen. Även om det inte är på någon högre nivå kan man ändå spela badminton – oavsett ålder och kunnande.
Mycket beror det på Maria Thorstensson, 48 år. En entusiast som driver verksamheten vidare trots att hon själv aldrig har spelat mer än vilken normal Svensson som helst.
‒Det blev bara så när äldste sonen Simon ville spela. Han var väl en 5–6 år då och vi följde med till gymnastikhallen och hjälpte honom att komma i gång.
Sedan blev Maria och hennes sambo, Danne Ahl, fast i verksamheten. Nu har det gått 16–17 år sedan den där första gången och varje fredagskväll vid 18-tiden är det dags. Då gör familjen sig redo för en timmes badminton att inleda helgen med.
‒Det har blivit lite av vårt fredagsmys och sedan kan man gå hem och titta på "På spåret", säger Maria och ler.
Under åren har det kommit och gått barn, som blivit ungdomar som sedan har blivit unga vuxna. Många Julitabor har vuxit upp med badmintonkvällarna.
‒Vi kör från oktober till april, men det är inte så organiserat så att vi tävlar mot andra föreningar eller i seriespel eller så. Utan barnen brukar dela upp och spela matcher med varandra. Sedan brukar de komma under hösten och fråga om det inte är dags att börja spela igen.
I gymnastikhallen finns tre banor, så tolv spelare kan spela samtidigt. Skulle de någon gång vara fler så går det också att pressa in eller också turas man om.
Det roliga är att det smittar av sig till andra också.
‒Det kom några från behandlingshemmet Sälltäppan och tittade på när vi tränade och frågade om de också fick vara med. Och det var så klart att de fick. Så det har blivit en väldig blandning på folk, från 5-åringar upp till vuxna, berättar Maria.
Är badminton en dyr sport?
‒Nej, det tycker jag inte man kan säga. Racket och bollar lånar vi ut. Så det enda de behöver ha med sig är vanliga gymnastikskor och träningskläder. Men sedan är det ju förstås så att de flesta skaffar sig eget racket när de har hållit på ett tag.
Men Maria är inte med själv och spelar, hon är fullt nöjd med att titta på. Fast hon berättar att hon faktiskt har börjat röra på sig lite i den yoga-grupp som har startat i Julita.
‒Det är riktigt roligt och mer jobbigt än jag trodde att det skulle vara. Man sitter ju inte bara i lotusställning och mediterar.
Maria Thorstensson är född och uppvuxen i Äsköping, eller Julita som hon själv säger, och hon har ingen längtan att flytta härifrån. Hon trivs i det stora huset på Doktorsvägen, bara några stenkast från Öljevi där hon har sitt andra stora föreningsengagemang.
‒På somrarna brukar jag sitta i entrén eller stå i kiosken när det är matcher.
Har du idrottat någonting själv?
‒Ja, jag spelade fotboll när jag var flicka, men slutade när jag kom upp i tonåren.
Ja, vissa gör mycket nytta i föreningar utan att behöva vara aktiva själva och Maria Thorstensson är ett utmärkt exempel på en sådan föreningsmänniska som bara finns där och som många bara tar för självklar.