Det är i mitten av 1970-talet och en pojke har precis gått ut igenom dörren, på väg mot sin första dag i fotbollsskolan. I dörröppningen bakom honom står en butter lillasyster, fyra år gammal och för ung för att få följa med. Envist snör hon på sig gympaskorna och följer efter honom. Hon har bestämt sig för att hon också ska gå i fotbollsskola.
Flickan heter Sophia "Fia" Odre och hon är i dag 45 år, men med samma beslutsamhet som hon tog sig in i fotbollskolan engagerar hon sig i dag i DFK:s styrelse. Förutom det ordinarie jobbet som resande säljare, som innebär flera bortadagar i veckan, är hon sponsoransvarig i styrelsen, håller i motionsfotboll och leder DFK:s flicklag födda 09/10. Hon är också helhjärtad sportmamma.
– Livet är ett ständigt pusslande, men barnens aktiviteter kommer alltid först. Jag vill vara där med dem, se och höra hur det går. Med det och alla andra saker jag vill göra och idéer jag vill genomföra har jag aldrig problem med att fylla ut fritiden, säger en munter Fia under flicklagets träning på måndagskvällen.
Efter debuten som 4-åring fortsatte livet i fotbollens tecken. I barndomsorten Forssjö spelade hon i flicklaget, pojklaget, damlaget – till och med herrlaget om det behövdes, fram till att hon med sin familj flyttade in till staden när hon var 15 år.
Sedan var det DFK:s damlag som gällde i över tio år. Styrelsekollegan Lisa Skoog berättar att Fia under tiden i DFK sköt lika hårt som de bästa herrarna.
– På den tiden insåg jag inte att jag hade potential att bli något inom fotbollen, så jag blev alldeles för lat. Hade jag redan då vetat det jag vet i dag, så hade jag agerat annorlunda, säger Fia och berättar om den väg hon istället valde.
Hon såg en annons i tidningen, åkte till Stockholm och skrev högskoleprovet på engelska och begav sig till USA för att studera i New Hampshire. Under de fyra åren i USA spelade hon fotboll för att det var kul. Med sig hem fick hon en kandidatexamen i Sport Management och även sin make Jarek.
– Jag gav honom valet. Blir det Sverige, USA eller ett annat land? Han valde Sverige. De första månaderna var en omställning, det är ett helt annat tempo i Sverige än i USA. Vi vill vara med över allt hela tiden och innan vi hade hittat rätt med jobb, intressen och bostad var vi rätt rastlösa. Men nu är det skönt.
På frågan om vad hon gör på fritiden, säger hon att hon knappt har någon och att det är så hon vill ha det.
– När man vill så mycket som jag är det naturligt att man bokar upp sig. Det är klart man blir trött ibland, men då är det bara att pausa, andas och att kliva upp igen och ta nya tag.
Men ingen människa är helt obegränsad. Fia berättar att hon är väldigt blyg och har varit tvungen att pusha sig själv för att ta tag i de saker hon verkligen vill göra. Styrelseposten tog hon för att hon blev erbjuden den personligen, vilket visade sig vara en lyckträff.
– Jag älskar att se föreningen utvecklas. Det glädjer mig extra att tjejer engagerar sig som ledare i våra grupper, så vi kan bredda normen om fotbollspappor lite grann, säger Fia och skrattar.
Nästa stora grej i Fias kalender är en fotbollsdag för tjejer den 18 juli, där tjejer i alla åldrar får spela. Hon vill också få "Fotbollskul" för flickor födda 2011 och 2012 att växa ännu mer.
Fia berättar att hon håller motivationen uppe genom att läsa inspirerande citat och det är lätt att tro henne när dottern Teyla kommer springande med en vattenflaska med texten "I don't stop when I'm tired, I stop when I'm done", som betyder "Jag slutar inte när jag är trött utan när jag är klar".