Kroatien har svettats, våndats och hoppats. Resan fram till finalen har varit en enda lång kämparinsats utöver det vanliga där Kroatien inte mindre än tre gånger tagit sig vidare först efter förlängning, varav två även har gått till straffar.
Och med en hel match mer, sett till minuters spel, i benen orkade man inte stå upp mot Frankrike i finalen – trots en imponerande insats även i denna match.
Efter det tidiga ledningsmålet från Frankrike lyckades kroaterna visserligen forcera fram en kvittering genom en av lagets främsta spelare i VM, Ivan Perisic.
Men Frankrike fick en straff och kopplade återigen greppet. Vid 4–1 efter en dryg timmes spel var det så gott som godnatt, men Mario Mandzukic fick revansch för sitt självmål och reducerade. Men närmare än så kom inte Kroatien, som trots många tomma blickar direkt klappade om varandra på planen och tackade publiken efter matchen.
När besvikelsen efter den här matchen lagt sig är det här mästerskapet ändå något att vara stolt över – aldrig tidigare har nationen varit i en VM-final.
Detta påpekar Katrineholmsbon, 18-åriga Robert Sardi, som tillsammans med sina föräldrar Xenia Sardi och Dennis Sardi tittat på matchen på sin stekheta altan med vänner.
– Jag är otroligt stolt! VM-bronset tog vi 98 och då var jag inte född. Så den här fotbollsprestationen är den största i mitt liv, berättar han.
Vännerna har tittat på varenda Kroatien-match tillsammans på altanen i Laggarhult.
Beppo Buic från Katrineholm följde VM-finalen i staden Pula i Kroatien. I Colosseum, som ser ut precis som det låter, hade 10 000 personer samlats för att följa matchen. Trots förlusten blev det absolut inga sura miner hos kroaterna.
– Istället ställde alla sig upp och gratulerade landet till silvermedaljen, berättar Beppo Buic.