Texten och dess innehåll överraskade hennes närmsta – inte ens hennes team, kusinen Fanny Gustafsson och mamman Malin Granfors, hade någon aning.
– Vi försökte fråga henne, om hon verkligen ville tävla och om hon hade kul. Då svarade hon alltid stensäkert, ja. Hon kunde vara otroligt besviken efter tävling om det hade gått mindre bra, men ändå vara taggad på att anmäla sig till nästa, berättar Malin Granfors.
Men för Emmie Granfors var det viktigt att visa sig stark, inte bara för sin familj utan också för sina följare på sociala medier.
– Alla visar alltid upp de bästa sidorna av sig, de snygga bilderna och lyckade filmerna. Det ville jag också. Allra jobbigast blev det när dessa människor såg mig i verkligheten eller såg hur jag presterade på tävling. Då kände jag att jag inte dög, att jag inte alls var så bra som på mina sociala medier, berättar Emmie Granfors.
Känslan blev en självuppfyllande profetia. Ju mer hon tänkte på att hon var tvungen att göra rätt för att inte bli dömd, desto sämre gick det.
– Jag började omedvetet psyka mig själv på inridningen. Jag intalade mig själv att Loca, min ponny, kändes lite stel. Sedan kunde jag se någon annan som var bra och genast få en känsla av att jag var mycket sämre. När den onda cirkeln väl var i gång la jag all min uppmärksamhet på fel som jag gjorde och det blev aldrig bra resultat.
Jag trodde att jag var ensam om att känna så här, men jag har fått många meddelanden från kompisar och dressyrryttare, där de berättar att de känner likadant.
När det varit som värst berättar Emmie Granfors att hon gråtit sig igenom hela tävlingar för att hon känt sig så otillräcklig.
Detta trots att hon och Loca tränar väldigt mycket och på hemmaplan presterar betydligt bättre.
– Jag vill så mycket och vet att jag kan, egentligen. Därför blir det som en mental spärr när man känner att man har ögonen på sig och att man måste prestera, säger hon.
Blogginlägget har spridit sig som en löpeld genom dressyrkretsar i Sverige. Efter bara några dagar hade det nått över 42 000 personer.
– Bara att få berätta för någon var en lättnad och gör att det känns mycket bättre nu. Jag trodde att jag var ensam om att känna så här, men jag har fått många meddelanden från kompisar och dressyrryttare, där de berättar att de känner likadant, säger Emmie Granfors.
Dressyrsporten i sig har ett stort fokus på att prestera felfritt och utöver det tillkommer fina ridkläder och utrustning.
För att lyckas inom sporten gäller det inte bara att prestera bra resultat – utan det är en fördel om man syns på sociala medier och via dessa skapar kontakter och får sponsorer.
– Jag kommer inte att sluta lägga ut saker på Instagram, men jag vill vara mer ärlig och även visa upp de saker som inte går så bra. Jag vill att folk ska se den riktiga resan jag gör och inte en yta.
Inför framtiden har hon gjort upp en plan tillsammans med sitt team och anlitat en mental coach.
– Vi har gjort upp en långsiktig målplan, där fokus ligger på att tro på sig själv och agera därefter. En bra inställning ger bra resultat. Jag måste lära mig att ta programmet, som kan bestå av till exempel 17 punkter, ett steg i taget. Efter varje träning ska jag hitta tre saker som varit bra med passet, oavsett hur det gått.
Vad är det som fått dig att fortsätta trots ångesten?
– Jag vet vad jag vill och när det går bra, älskar jag sporten. De viktiga bitarna är egentligen att få mer tid med ponnyn, att rida och njuta av det. När jag rider Loca känns det som att jag flyger och hon är en vän som alltid finns där och pussar på en, vilket resultat man än fått. Nu ska jag lära mig att släppa allt och ha kul.
Första tävlingen där Emmie Granfors får chansen att testa på sitt nya tankesätt blir i Eskilstuna den 1 februari. Då ska hon rida lätt B1 och lätt C2.