Vid snart 62 år fyllda är analoga pappersälskande Ronny Falck inte längre lika attraktiv i den alltmer digitala tidningsbranschen.
Därför kändes det helt rätt att acceptera erbjudandet om att sluta i förtid och kanske lyckas rädda någon yngre kollegas jobb.
Söndag 24 februari gjorde jag min sista arbetsdag på sportavdelningen där jag en gång började för 48 år sedan. Det känns som om cirkeln därmed är sluten.
Under de här åren på olika avdelningar, som notisskrivare, resultatpojke, grafiker, redigerare, nattchef, sportjournalist, fotograf (nåja), har jag haft förmånen att få träffa massor av folk, kollegor och fått vänner – och kanske några ovänner.
Men det har varit kul att sticka ut ibland.
Som när Flensosten skulle serveras på Nobelmiddagen, då höll jag på att få sparken. Men när Magnus Uggla i radio gjorde min vitsiga rubrik rikskänd, hyllades jag istället unisont. Så knapp är skillnaden mellan succé och fiasko.
Jag skrev en krönika för två-tre år sedan om sportsliga handbollsspelare, kontra filmande fotbollsspelare. Den dyker upp med jämna mellanrum på webben, det är kul.
Jag är inte så omtyckt på volleybollförbundet efter att jag liknat dem vid ett Kalle Anka-förbund.
En del idrotter tycker jag mig behärska hyfsat, andra har jag inte kunnat ett dugg om när jag var där första gången. En del av dem har jag lärt mig att tycka om och även börjat förstå och uppskatta.
Andra begriper jag fortfarande inte tjusningen med.
Men det är bara att hålla god min i elakt spel och behandla alla så lika som det någonsin går.
Men nu slutar jag på Kuriren och tar härmed farväl av alla er som läst mina spalter, arbetskamrater, vänner och bekanta inom idrottslivet. En del har förblivit bekanta, några har blivit vänner för livet. Ingen nämnd, ingen glömd, för säkerhets skull, men ni vet vilka ni är.
Nu åker jag till Nya Zeeland i nästan sju veckor som en start på en ny fas i livet. Men jag ska inte flytta dit, som det tydligen börjat ryktas om i lilla Katrineholm...