Vi träffas i Torshälla på Thors gym som han själv byggt upp tillsammans med kompisen Samir Benjamin. Vi slår oss ner i entrén till lokalen i ett par skinnsoffor.
Dennis Sjursén Antonsson är född i Stockholm men uppväxt på Bellmansplan i Eskilstuna. Som ung spelade han fotboll, handboll och tränade karate. Han har alltid gillat muskler och började tidigt läsa Herkules, en tidning för muskelbyggare.
Uffe Bengtsson, bodybuildare, var en förebild för Dennis när han vid 15 års ålder själv började styrketräna. Det blev ganska sporadisk träning i början, tre-fyra månader i stöten. Han tyckte utvecklingen gick för långsamt och tog ett break då och då.
Jag åt i stort sett jämt.
Så höll det på under drygt tio år innan en bodybuildarkompis, Palle Kilpinen, talade om för honom att han måste äta mycket mer för att få mer muskler.
– Då började det hända saker på en gång, jag åt i stort sett jämt och gick från 78 kilo till över 100 kilo på ett par år, säger Dennis och tillägger:
– Men det var inte bara muskler, hahaha.
Vid 32 års ålder bestämde han sig för att satsa ordentligt. Han började träna ännu mera och betydligt mer seriöst under själva passen.
– Jag tränade stenhårt varje dag och åt precis allt som kom i min väg. Jag kunde höra Palles ord om att äta mera i bakhuvudet, hela tiden, konstaterar Dennis samtidigt som han hälsar på ett par killar som passerar.
När jag började med dopningen hände det grejer på en gång.
Det gick en tid men Dennis kände ändå inte att han blev så stor som han själv ville bli, trots sina ansträngningar.
– Det var flera personer i min omgivning som sa att jag aldrig kommer bli en bodybuilder om jag inte börjar ta grejer, säger Dennis dystert och tittar besvärat ner i golvet.
Grejer innebar dopning. Till slut gick det så långt att han började dopa sig. Han köpte massor av otillåtna preparat. Han hade ingen aning om hur mycket eller hur ofta han skulle använda det så han körde rätt mycket varje dag, under 18 månaders tid.
– När jag började med dopningen hände det grejer på en gång, jag kunde köra dubbla pass om dagen och musklerna började utvecklas mer, säger Dennis samtidigt som han skruvar på sig i soffan.
– Jag vet inte om jag borde berätta det här egentligen, men jag vill att folk ska veta om baksidan av det hela.
Dennis hade under hela tiden överdoserat de preparat han använde. Hans personlighet förändrade sig rejält, och det var inte åt det bättre hållet och inte något som han själv märkte av.
– Jag vaknade upp en morgon i häktet, jag hade gjort något väldigt olämpligt och riskerade ett långt fängelsestraff som påföljd, förklarar Dennis och sätter blicken i mig.
– Efter det kastade jag alla skitprodukter, men det var redan försent, allt hade redan börjat rasa i mitt liv. Hela kroppen la av i flera månader efteråt, all min styrka försvann och så även min familj.
Dennis blev deprimerad och fick självmordstankar, sexlusten försvann helt.
– Jag mådde så jävla dåligt för jag hade absolut inget kvar.
Dennis var 35 år och fick börja om från ruta ett.
– Jag tog mig ur all skit och mycket var nog tack vare att jag träffade kvinnan i mitt liv, Laila, som jag lever med än i dag, säger han och skiner som solen en molnfri sommardag.
– Laila fick mig att visa känslor som jag inte visste att jag hade, jag började visa glädje, kärlek och plötsligt fanns det så mycket positivt i livet.
I samma veva drog han ner lite på träningen. Han bodde i Torshälla men fick åka till Eskilstuna för att kunna träna på gym. Till slut fick han möjlighet att träna på hemmaplan och tog chansen.
– Jag kunde smygträna på företaget Outokumpus gym och lyckades träna där i drygt ett och ett halvt år innan jag blev utkastad, säger Dennis och skrattar.
Men säg det dåliga som inte har något gott med sig. Dennis och hans kompis Samir Benjamin hade båda tankar på att starta gym och tillsammans gjorde de det 2001, Thors gym. De började i en lokal på drygt 220 kvadratmeter på Torshargs IP i Torshälla. Det visade sig vara ett bra beslut för kunderna strömmade in och efter ett par år behövde de större lokaler. De fick möjlighet till det i Torshällahuset där drygt 600 kvadratmeter fanns tillgängliga för dem. De slog till direkt.
– Det gick riktigt bra och vi fick fler och fler medlemmar för varje år, vi hade uppåt 800 medlemmar som mest, konstaterar Dennis och fortsätter:
– Jag kunde sluta arbeta som snickare och under fem-sex år kunde jag leva på mitt intresse, det var grymt roligt.
Under dessa år gick träningen riktigt bra och en kille som tävlade i bodybuilding, Fredrik Spång, gav Dennis ett erbjudande han inte kunde tacka nej till.
– Fredrik frågade mig om jag ville tävla i bodybuilding, jag nappade direkt. Jag har alltid trott att jag inte duger men nu fick jag hopp då Fredrik var seriös med sitt erbjudande att hjälpa mig på vägen.
Det var runt 2012 och drygt ett år senare, hösten 2013, stod Dennis på tävlingspodiet för första gången i sitt liv.
– Det var Tammerpokalen och jag tävlade i veteranklassen. Jag slutade tvåa och blev jättetaggad att fortsätta, eller så var det kanske så att jag blev förbannad för att jag inte vann och ville ha revansch, säger Dennis och skrattar så halva gymmet hör honom.
Under intervjun med Dennis märker jag att ett skratt aldrig är långt bort i hans närvaro. Inte heller hans glädje på gymmet, han hälsar på folk hela tiden och alla lämnar honom med ett leende på läpparna. Han tar en klunk kaffe och fortsätter berätta minnen från när Fredrik Spång coachade honom mot högre höjder.
– Jag missförstod nog Fredrik när han förklarade vad som krävdes för att vinna... Jag fick börja med powerwalk en timme varje morgon, det var hemskt, hahaha. Men jag har en djävulsk karaktär och har jag bestämt mig för något så gör jag det.
Han gick ner från 106 kilo till 83 kilo. Nu skulle Dennis få sin revansch då han deltog i samma tävling som året innan och vann överlägset.
– Förutom min underbara sambo och mina barn så är det det bästa som hänt i hela mitt liv, jag kommer aldrig glömma den känslan att få vara bäst i något, förklarar han och fortsätter:
– Folk kom fram till mig hela tiden och gav fina komplimanger om min kropp och form trots min höga ålder, 53 år. Jag hade kämpat i så många år för att bygga upp mina muskler och nu kom belöningen. Men en sak som är väldigt viktig är att ju mer muskler man får desto mer ödmjuk måste man bli, och det tycker jag passar väldigt bra in i vår sport. Under alla år jag hållit på så har jag inte träffat mer än fem-sex personer som haft fel attityd, det säger ju allt. Själv känner jag mig i dag som en snäll nallebjörn.
Men säg det goda som varar för evigt. Snart kom gymexplosionen i Eskilstuna och medlemmarna började försvinna från Thors gym. Dennis fick dra på sig snickarbrallorna igen.
Alla gamla vältränade rävar var där.
Han fortsatte träna hårt men ville inte bygga på sig mer muskler, han kände sig äntligen i bra form och bekväm med sin kropp. Han vilade från tävling under 2015 men 2016 blev han sugen på att vara med i SM under hösten.
– Det var tufft att ta sig dit och motståndet var extremt hårt, alla gamla vältränade rävar var där, skrattar Dennis och fortsätter:
– Jag blev fyra på SM, jag kände mig jättenöjd.
2017 blev ett viloår för Dennis, men träningen höll han i som vanligt. I år är inga tävlingar planerade, än. Innerst inne är han 99,9 procent säker på att han kommer delta i SM till hösten.
– Det blir nog så och blir jag bättre än fyra kanske jag kliver av tävlandet, men man vet ju aldrig med mig, säger han och skrattar.
Sista månaden innan tävling är brutal.
Han berättar att en diet inför tävlingen i september behöver påbörjas i mitten av juni om en satsning ska bli av.
– Om det vore lätt att ta sig till tävlingsform vore det ju ingen tjusning i att tävla, man måste ju anstränga sig för att nå dit man vill komma, konstaterar Dennis och fortsätter:
– Sista månaden innan tävling är brutal. Man äter nästan inget men måste ändå träna hårt, man är nästan som en zombie hemma och man måste verkligen ha sin familj som står bakom ens beslut att tävla. När man sista veckan i stort sett bara lever på vatten är man inte så kaxig men det ger resultat den dagen man äntligen ska tävla.
Hur klarar man av att träna så hårt i så många år som du gjort?
– Jag tycker det är så kul, det är som ett gift för mig och där känner nog många gymmare igen sig. När jag får den där pumpen i musklerna får jag en jätteskön känsla i hela kroppen som är helt underbar. Och den harmoni och pigghet man känner efteråt är fantastisk.
Hur är stämningen på Thors gym?
– Vi har byggt upp vårt gym så att det ska vara så familjärt som möjligt, alla som kommer hit ska känna sig som en av oss. Det här är ett socialt nätverk och det är underbart att komma hit och prata med likasinnade. När jag är här går jag runt i lokalerna och pratar med medlemmarna, jag vill att de ska känna sig välkomna. Jag tycker om att ge positiv feedback till de som sliter hårt, alla behöver få höra det, man blir glad liksom. Jag vet själv hur jag reagerar när någon säger att jag har stora biceps, exempelvis. Man blir jätteglad och får en klart bättre självkänsla.
Hur tycker du bodybuilding står sig mot andra sporter?
– Det här säger jag inte bara för att jag håller på själv, men det är den absolut tuffaste sporten av alla. All träning som ligger bakom och sen kanske sex månaders deff (viktminskning) och hård träning samtidigt innan man ska upp på scenen och tävla. Det kräver ett riktigt stort pannben för att klara av hela vägen fram till tävlingsdagen.
Vad tycker du om kosttillskott?
– Nu är jag världens sämsta säljare, hahaha, men mycket av det som säljs på marknaden är ingenting att ha. För mig finns det inget som går upp mot riktig mat. Protein är väldigt viktigt att få i sig i rätt mängd och ibland behövs proteinpulver för att kunna tillgodose sig dagens intag. Kreatin är också bra, det finns det bevis för. Sen under vintern är det viktigt att få i sig alla vitaminer när det är mörkt, så äter man inte dem via maten får man ta det tablettväg.
Vad anser du om energidrycker?
– Nu blir inte folk glada på mig, men det är absolut inget man behöver. Om du vill det i huvudet kan du göra det, utan alla stimmiga grejer som säljs på marknaden.
Hur ser framtiden ut?
– Vi har märkt att gamla medlemmar kommer tillbaka till vårt gym, tror nyhetens behag lockar folk till de nya gymmen som öppnar. Men sen märker folk efter ett tag att det kanske inte är riktigt vad de är ute efter och söker sig tillbaka till lite mindre och mer familjära gym, som vårt. Jag vill inte bli rik på att driva gymmet men önskar att jag kunde leva på det igen. Den glädje som finns här slår allt annat. Oavsett hur det blir med det så kommer jag fortsätta träna fram tills den dagen jag dör. När jag slutar tävla kommer jag ändå finnas med i bakgrunden hos andra på gymmet och stötta dem, det är en underbar resa fram till den dagen det är tävlingsdags.
Lever du efter något motto?
– Jag har en väldigt stor framruta och en liten backspegel. Man ska blicka framåt och inte se sig om vad som hänt, jag är 56 år och har inte kommit i mitt livs form, än, hahaha. Framtiden ser ljus ut.