Förrätten, världens längsta försäsong, är varje år densamma. Det är den rätt kocken alltid vill testa något nytt. I år var det ju dessutom en ny kock (tränaren Roger ”Gubben” Carlsson) som erbjöds några nya ingredienser. En del, men inte allt, smakade gott. Den var ändå okej. Men innan alla lärt känna varandra runt bordet var det lite trevande. Precis som vanligt alltså. Kanske att den ovana lokalen, bjudningen var ju flyttad från den lilla salen till den lite större, från ettan till allsvenskan, påverkade allt. Det krävdes lite ommöbleringar innan dukningen kändes rätt.
Sedan kom huvudrätten in. De första tuggorna var en aha-upplevelse, som premiärsegern mot Rättvik och två skrällpoäng strax senare hemma mot AIK. Där och då lyfte det, nervositeten släppte och stämningen blev riktigt munter. Den sjönk dock när några deltagare blev krassliga och tvingades lämna bjudningen. När var en säsong så fylld av skador senast? Inte blev det bättre av att maten både kallnade med några riktigt sega bitar. Poängen uteblev och även om alla försökte hålla det goda humöret uppe gick det inte att hejda fallet, tillställningen tappade tabellplaceringar.
Kocken och hans personal insåg att om de skulle få behålla jobbet så måste något göras. De for ut i skafferiet och började leta på hyllorna. Minsann, fanns det inte ytterligare några kryddor där. De hade inte använts på mycket länge och bäst före datum var på väg att gå ut, men de var av bra kvalitet.
Raskt snoddes det ihop en stuvning, av en del redan tillagat och en del nytt. Resultatet blev ganska långt från gourmetklass men eftersmaken, säsongens två största segrar, gav lite självförtroende. Kocken behövde inte duka undan, gästerna stannar och väntar på desserten. Kvalet.
Så här strax före servering blir det lite av ett blindtest eftersom det finns två skålar att välja på. Den ena är sötaktig, den andra är både sur och bitter. Så även om kocken redan har skrivit på kontraktet för en säsong till finns det stor risk att restaurangen blir utan gäster om valet blir fel. För visst är det så att kalorierna alltid är godast, KVBS förtjänar att behålla sin plats på kartan och fortsätta locka långväga gäster från Kalix, Kungälv, Nässjö och Karlstad.
Jag vill helst inte tänka tanken på att ens smaka den sura. Då måste kontraktet sägas upp, även om det i fortsättningen kommer att finnas entusiaster som vill driva rörelsen vidare. Men utan restaurangskolan på orten är risken att nästa säsongs primörer, blivande kockar och serveringspersonal söker sig bort från Katrineholm.