Bo Persson är som han själv säger, "knappast någon träningsnarkoman", men har är inte direkt orolig för det 30 mil långa loppet. Han vet var det går som tyngst, var det är lättast och hur man ska bete sig under loppet. Dessutom är han lyrisk till hur bra cyklisterna blir omhändertagna av arrangörerna och följebilarna.
– Jag har bara haft en enda punktering på de här 50 åren, men då var det knappt att luften hann pysa ur däcket innan det satt ett nytt fullpumpat däck på cykeln. Det var rena rama Giro d' Italia, skrattar han.
1968 var första året som en då 22-årig Bo Persson gav sig ut från Motala och rundade Vättern för att glida in i Motala från andra hållet drygt nio timmar senare. Skillnaden då var att man körde motsols.
– I september 1967 lade man om till högertrafik och arrangörerna var väl inte riktigt uppdaterade 1968. Därför blev det flera farliga korsningar när alla skulle byta fil och svänga vänster. Därför gjorde man om rutten och 1969 blev det innerspår hela vägen och mycket säkrare, berättar han.
Sedan dess har åren rullat på och det har alltså blivit 49 Vätternrundor i skiftande väder.
– 2016 var det svinkallt och sen är det några år, jag kommer inte ihåg vilka exakt, som det har varit både kallt, regnigt och blåsigt. Kastvindar är det värsta.
Hur mycket tränar du inför ett lopp?
Då skrattar han lite generat.
– I år har det väl blivit tio-tolv mil. Men vissa år har det varit ännu värre, då har jag tagit fram cykeln på torsdagen för första gången och kört på fredagen.
Hur är det möjligt?
– Jag har aldrig varit någon träningsnarkoman, men jag har alltid varit lättränad. Det har att göra lite med mitt jobb. Jag har jobbat som brevbärare i 47 år och cyklat och sprungit i tusentals trappor genom åren, där fick man en bra grundkondition.
Den konditionen har räckt till att klara klassikern två gånger och han tycker inte det är så besvärligt.
– Vansbrosimningen kan man ju ligga och bada i två kilometer nedströms och sen får man ta i lite sista kilometern motströms. Men det är likadant med Vätternrundan. De första 25 milen är lätta, sen får man pina sig de sista fem milen.
– Jag minns för några år sedan när man hade gjort om sträckningen vid målgången i Motala. Vid en särskild punkt visste jag att det var 20 minuter kvar, då hade de gjort om banan på grund av några vajerräcken och förlängt banan med nio kilometer. Det var något av de jobbigaste jag varit med om, eftersom man var förprogrammerad på att nästan vara i mål och fick en "straffrunda", skrattar Bo Persson.
På fredag startar han 19.30 och räknar med att vara i mål ungefär 12 timmar senare vid samma tid på morgonen. Den gången han körde som fortast gick det på lite drygt åtta timmar.
– Men det var för några kilo sedan, skrattar den pigge 72-åringen.