Uppmaningen är feltänkt.
Inte för att det är fel att en muslimsk kvinna väljer att inte bära slöja, utan för att en av grunderna i en liberal demokrati är att var och en får välja sin klädsel. Visserligen inom vissa ramar, där nakenhet i regel inte tolereras. Men att ha synliga religiösa attribut, som slöja, kippa och kors, ligger helt i linje med vad som inte bara är tillåtet – utan vad som måste vara välkommet – i ett land med religionsfrihet.
För problemet i Iran är inte att kvinnor bär slöja. Problemet är att de är tvingade att bära slöja. Och i DN-reportaget som Lundgren hänvisar till, ”Slöja på liv och död”, betonar en av kvinnorna som deltar i de iranska slöjprotesterna att det är friheten att välja som är det väsentliga. Om hon personligen skulle gå barhuvad, om det blir lagligt, vet hon inte.
En annan skillnad är att medan valfrihetskampen i Iran gäller just rätten att slippa slöja, handlar den i Sverige och Europa snarare om rätten att ha den på. Så sent som den 1 augusti förbjöds kläder som täcker ansiktet, som burka,på offentliga platser i Danmark, och liknande lagar finns även i andra länder, vilket inte grundar sig i omsorg om kvinnorna (som är få), utan i islamofobi.
För som Jan Björklund (L) poängterade när han på måndagen presenterade Liberalernas valmanifest, är den liberala samhällsordningen hotad. Vidare skriver L i manifestet att Sverige behöver en tydlig liberal mitt och ”ett parti som tar strid för din frihet att forma ditt eget liv”.
Om det ska bli verklighet måste vi ha nolltolerans mot självutnämnda moralpoliser, som tvingar på kvinnor religiösa tolkningar, värderingar och klädkoder. Men det kräver också att politiker är försiktiga med vad de önskar och vad de lägger i olika begrepp.
”Den progressiva samhällsmodell med starka jämställdhetsideal”, för att använda Fredrik Lundgrens uttryck, innefattar både rätten att bära slöja – och att låta bli.