Barbro jobbar som verksamhetsutvecklare vid Försäkringskassan och är ofta ute och utvecklar på annan ort än Katrineholm. När hon sedan kommer hem så är det ofta motion som står på programmet.
Hon har nämligen två starka drivkrafter och intressen när det gäller fysisk aktivitet. Det ena är orienteringen som på något sätt ofta är närvarande i hennes liv. Mer om det senare. Det andra intresset har hon i föreningen Friskis & Svettis, där hon jobbar i onsdagsgruppen som lagledare för ett antal lagledare som ideellt har ansvaret för hela verksamheten mellan 17 och 21 på onsdagarna.
– Vi har fyra sådana grupper, det är nog inte alla som tänker på att Friskis är uppbyggt av ideella krafter. Men jag tycker det är roligt att vara där på onsdagarna och träffa folk och hjälpa dem till rätta.
Hon rör på sig själv också förstås, men hon har inte hand om någon grupp. Nej, hon älskar att träna i grupp och bara göra som ledaren säger.
– Det är så skönt när man kommer från jobbet och kör en gruppgympa. Jag är för lat för att träna själv och tycker inte det är kul. Här tömmer man huvudet totalt på tankar och går bara in för att göra övningarna så bra som möjligt och göra som man blir tillsagd.
Det är också det som är lite av tjusningen med den här aktiviteten, men hon.
– Vi har så kul när vi står där och kämpar med övningarna. Alla är vi olika, men alla får vara med och alla är välkomna. Man kör efter bästa förmåga och skrattar tillsammans till skön musik. Det är jättehärligt.
Det är en av aktiviteterna som fyller Barbros kvällar. Det andra stora intresset är orientering och det är något som är diametralt olikt från gruppträningen på Friskis & Svettis.
I orienteringen är man helt uppslukad av sig själv och sin karta och kompass och att ta sig mellan kontrollerna för att till slut hamna i målfållan.
– Det är också ett sätt att tömma huvudet på jobbtankar och problem. Huvudet måste vara med, men du tänker bara på kartan och kompassen, något annat finns inte.
Under samtalet lovordar hon orienteringen högt. Hon berättar att hon på sina semestrar, ihop med maken Bosse som också är orienterare, gärna åker på orienteringssemestrar till storstäder..!
– Man anmäler sig, stämplar in och sedan ger man sig iväg med karta och kompass på stadens gator och får se så mycket som man annars inte skulle se som vanlig turist. Bosse och jag har gjort det här i både Rom och London och vi har även orienterat på Nya Zeeland, när vår dotter bodde där.
Men orienteringen har svårt att få det där riktiga greppet om den stora massan. De som älskar sporten för ofta traditionerna vidare till sina barn. Men trots rader av stora svenska namn och världsmästare som Ulla Lindqvist, Annichen Kringstad, Marita Skogum, och nu senast Towe Alexandersson, verkar det aldrig bli den där riktigt stora folksporten.
– Nej, det är väl för lite pengar i orientering helt enkelt, säger hon krasst.
Barbro har tankar om varför fler skulle behöva röra på sig mer i vardagen, till exempel gå på gym eller springa i skogen.
– Vi behöver röra på oss och få en allsidig träning och helst också vara ute i naturen. Men i dag verkar det gå åt två olika håll. Ungarna leker inga spontanlekar utomhus längre. Istället sitter de inne och spelar dataspel, tittar på tv och blir tidigt överviktiga.
– Den andra varianten bland motionärer är att det inte längre räcker med att springa en runda i skogen. Nu ska det vara maraton, duathlon, triathlon och ultralopp, så spannet, gapet, mellan dessa ytterligheter blir bara större och större, säger Barbro Karlsson.