Patrik har hand om KAIK:s pojkar 04-05 tillsammans med Ted Bäck, Tobbe Dahlin och Andreas Berg.
‒Det underlättar otroligt mycket om man är flera tränare, säger Patrik vars son Calle spelar i laget.
Det är alltså inte bara handbollen som gått i arv, även tröjnumret har fått hänga med.
‒Jag fick ta över farsans tröja med nummer 10 och så lyckades vi få till det så att även Calle fick det numret, berättar Patrik.
Vad är viktigt i KAIK P04-05?
‒Att vi ska ha kul samtidigt som det måste vara lite disciplin också. Vi lägger ner ganska mycket tid på handbollen och det är ingen handbollsskola längre.
Är spelarna med på tåget?
‒Ja, det är de, kanske Inte alla gånger, ibland får vi se mellan fingrarna. Men ju mer de går in för det, ju bättre handbollsspelare blir de.
Hur många av dem kommer att spela seniorhandboll tror du?
‒Det är nog inte omöjligt att många av dem kommer att göra det. De flesta av dem har varit med i många år nu, vi är i stort sett samma gäng sedan starten, det är bara några som har kommit till.
KAIK P04-05 har tre träningar och en match i veckan under säsongen. För närvarande är det bara ”Lillkajans gäng” som spelar i en serie. Det var annat när Patrik var ung, då fanns det ett lag i de flesta årskullar.
‒Då var det lättare att få ihop lag, minns han.
Men det är helt nattsvart på ungdomssidan i KAIK. Några lag har kommit i gång och tränat den här säsongen. De allra minsta 3–5 år, handbollsskolan 6–8 år och även i åldrarna 9–11 år har klubben fått ihop en träningsgrupp.
Men varför var handbollen så populär när du spelade?
‒Det var nog för att A-laget var på väg upp. Classe Carlsson, som var ungdomskonsulent i handbollsförbundet, var ute i skolorna och marknadsförde handbollen. Jag gick på Sandbäcksskolan och han kom dit och visade. Vi spelade mycket skolhandboll minns jag.
Men det var inte bara därför det blev handboll för Patrik. Han hängde med pappa, Kaj-Åke ”Kajan” Karlsson, redan som liten knatte när det spelades i Nyhemshallen. ”Kajan” infriade löften om att spela med Patrik och de fick några matcher tillsammans på handbollsplanen.
‒Jag var väl 15 år då och han måste ju ha varit strax över 40 år. Jag kommer ihåg att det var ett reportage i Kuriren om far och son i samma lag.
Hur var det att spela i samma lag som pappa?
‒Det var en häftig känsla, han spelade ju på linjen och jag minns att jag spelade in till honom ett par gånger.
Patrik var med om att spela upp KAIK i elitserien säsongen 1987/1988.
‒Det var häftigt för hela stan och det var över 2 000 personer på läktaren under matcherna. Det var mycket surr på den tiden. Jag jobbade på gatukontoret och när jag jobbade i stan kom det fram folk hela tiden. Jag fick inte så mycket gjort, berättar Patrik och skrattar.
Patrik närmade sig 20 år och fick spela med sina idoler som Peter Melchersson, Janne ”Bananas” Andersson (numera Hertz), Stefan ”Lill-Poa” Andersson, Per Larsson och Tomas ”Tacka” Persson. Han mötte även en och annan storstjärna i motståndarlagen. Framförallt minns han en spelare lite extra.
‒Det var Basti Rasmussen som spelade i Ystad på den tiden.
Derbymatcherna mot Guif har för alltid satt sig på näthinnan.
‒Det var framförallt en gång när vi vann med tio mål och det var helt tyst i sporthallen.
Det har varit några gamla rävar som gjort comeback i A-laget de senaste åren, men det har inte varit aktuellt för Patrik. Han nöjer sig med det handbollsspelandet som blir i samband med träningar i sonens lag.