– Jag har inte kunnat träna så mycket på snö, bara tre mil, säger Anna Philipsson.
Karin Palmqvist och Diana Orrling har däremot båda fått ganska många skidmil i benen – Karin runt 40 och Diana 20 – och även ett lopp.
– Vi åkte Moraloppet förra helgen, det är den avslutande delen på Vasaloppet. Normalt går den från Oxberg och ned, nu hade de fått skyffla ut lite snö för att det skulle bli spår och de var hemska. Det var en isig geggamoja blandat med barr, berättar Karin
– Det var spår i 15 kilometer, men sedan var det slask. Det var svårt att staka också. Utanför spåren fanns det ingen snö så där försvann man bara ned med stavarna, säger Diana och förklara att hon har en klump i magen inför Vasaloppsstarten.
– Det känns inte bra alls, jag är väldigt nervös. Om allt går som det ska så kommer vi att klara loppet, men det blir inte alls lika bra som vi velat, säger hon.
Diana kommer från Kanada, och hon har sedan hon flyttade hit klarat av den ena klassiska tävlingen efter den andra. I fjol var Ironman i fokus.
– Alla som är inflyttade måste göra de här tävlingarna, skojar kompisen Anna.
Alla tre är vältränade, inget snack om saken. De springer eller cyklar till jobbet, försöker lägga in träningspass före och efter arbetsskiftet och tar sig till snö när det är möjligt, ändå känner de sig osäkra inför Vasaloppsstarten.
– Vi, Diana och jag, springer, går med stavar i Ryssbergsbacken och så har vi kunnat cykla hela vintern, men det är inte samma sak. Jag är usel på längdskidor. Diagonalåkning klarar jag inte av så jag måste staka och det finns ingen bra träning för det om man inte kör stakmaskinen på gymmet och det har jag bara gjort pyttelite, säger Anna.
Väninnan Diana tycker att Anna överdriver och att hon har en vilja av stål.
– Du är urstark. Du hade en bättre tid 2015 än många andra, säger hon peppande.
Annas tid i mål då på öppet spår var tio timmar och tolv minuter, Diana var halvtimmen snabbare och Karin har klarat av niomilaresan på sex och en halv timme.
Karin är den som de två andra tjejerna refererar till som tävlingsåkaren i gänget och hon har tränat därefter.
– Visst jag har åkt rullskidor och kunnat träna frekvent på snö eftersom vi nästan varje helg åkt iväg, men man blir inte lika sugen att åka skidor. Jag har faktiskt gått ifrån att tänka att jag ska vara väl förberedd till att nu ska jag dricka blåbärssoppa, säger hon med ett skratt och fortsätter.
– Man får tänka bort tiden och i stället gå in för att det ska bli ett stämningsfullt lopp. Tidigare år har man suttit där från halvåtta framför teven. Jag har alltid tänkt att en dag ska jag vara med, öppet spår är inte detsamma.
Anna håller med och påpekar också att när hon varit ensam har hon velat slänga i handduken, men tillsammans med de andra känt sig peppad.
– Det är som en dag på jobbet, det är bara att åka, säger hon till de andras förtjusning.
– Och så får ju alla en medalj i år. Och den är skitsnygg.
Vasaloppstrippeln finns i sikte också, där Cykelvasan och Ultravasan ingår. Därför ligger planeringen längre fram.
– Ja, träningen i morgon består av löpning på morgonen, innan lunch kör vi backe och efter lunch cyklar vi. Vi måste gör något där vi håller på länge, säger Anna.