Katrineholms stolthet Sara Lennman har nekats en OS-plats trots att hon är kvalificerad enligt internationella riktlinjer.
Sara, Sara, Sara. Fantastiska, ödmjuka, rättvisa Sara Lennman. Om hon visste hur många katrineholmare som lider med henne och de andra bland Sveriges främsta idrottare som fått sina drömmar grusade av människor i kostym. Jag är så arg att jag önskar att dessa människor i kostym drabbas av en kombination av svår diarré och konstanta nysattacker. Om de inte pudlar alltså, då är jag villig att önska dem allt gott och välkomna dem tillbaka från den sinnesförvirring de verkar ha fastnat i.
OS i Paris drar igång den 26 juli. I Finland ställer man sig bakom samtliga idrottare som klarat de internationellt satta OS-kriterierna. Men i Sverige gör man det inte. I Sverige lägger vi på ännu fler regler och svamlar om att man vill hålla nere kostnader och enbart skicka idrottarna som har en chans att placera sig topp 12 eller är så kallade framtidslöften. Sverige offrar medan andra länder lyfter.
I Sverige får de nobbade idrottarna kämpa in i det sista för att få den plats i OS-truppen som man faktiskt gjort sig förtjänt av. Ett ärende i idrottens internationella skiljedomstol är startat. Men det krävs närmare 400 000 kronor ur egen ficka för att få rättvisan prövad. En rättvisa som inte ens borde behövt prövas. För resten av den olympiska världen har liksom kommit överens om vilka kriterier som ska gälla. Men de svenska makthavarna i kostym verkar ha hybris och ha problem med att räkna enkel matematik. Om man pissat ut idrottarnas pengar på personal och arvoden kan man väl knappast bli förvånad över att slantarna inte räcker?
113 miljoner i personalkostnader visar den analys som Elmar Engholm gjort av SOK:s årsredovisning för åren 2016-2019. 69 miljoner är rena löner. I snitt tjänar en anställd dryga 49 000 kronor per månad. En lön högre än vad 89 procent av Sveriges befolkning har. En summa långt över vad Sara Lennman tjänar. Av mer än en halv miljard i totala intäkter har 89 miljoner gått till att finansiera idrottarnas OS-deltagande. En piss i Mississippi i sammanhanget. Det är en skam att kostymbärarna skor sig själva snarare än att låta idrottarna få chansen som de gjort sig förtjänta av. Att det skulle handla om kostnader är skitsnack. Jag är övertygad om att det handlar om att man njutit lite för mycket i maktens korridorer och inte kan erkänna att man tänkt fel.
Kostymfolket verkar dessutom förvånade över att det startats ett uppror? De hävdar att kriterierna varit tydliga från början. Men när de tillagda kriterierna fultolkas är det inte konstigt att det kommer reaktioner när effekterna av de slutgiltiga besluten märks av. Dessutom har friidrottsförbundet motsatt sig dem från start. Reaktionerna mot orättvisan och den bristande transparensen kommer för att några i svenska kostymeliten tror sig vara bättre siare av framtiden än alla andra i den stora idrottsvärlden. Man blir nästan spyfärdig av självgodheten, som nu förknippas med vårt land.
Människorna i kostym är dock avklädda nu. De nobbade stjärnorna kämpar emot. De kämpar för att de inte vill att någon annan ska bli så förrådd av sitt eget land som de har blivit. De vill att rättvisa ska råda, för att vårt Sverige ska orka fostra fler idrottsliga eldsjälar. För det går nämligen inte att göra på orättvisa grunder. Orättvisa och hopplöshet kan döda precis varenda gnutta engagemang, oavsett nivå.
Jag imponeras av stjärnorna som orkar gå igenom detta eldprov. De har inte bara gjort allt för att bli bäst i sina grenar utan de gör nu allt för att skapa bättre förutsättningar för kommande generationer. De är våra riktiga OS-hjältar.
Sara Lennman.