Dryga sex månader har passerat sedan jag klev in i rollen som sportredaktör. Det har varit en fantastisk resa. Jag har lärt mig mycket om mig själv. En av de allra tydligaste lärdomarna är hur provocerande jag är för gubbkärringar. Det är förvånande, men faktum är att en del blir rejält mentalt utmanade av att jag är sportjournalist. År 2024. 

"Vet du vad innebandy är?". "Det lät så bra, men du är en besvikelse". "Ett skämt".

Dumförklaranden, hånskratt och ett nästintill nitiskt bevakande av minsta snedsteg – mejlen till chefredaktören om detta "ras" till sportreporter har duggat relativt tätt. Det spelar ingen roll hur hårt jag jobbar, hur mycket jag utvecklar eller hur många fler som faktiskt läser sporten nu. För det är det. Gubbkärringarna är missnöjda. Och jag är förbannat trött.

Gubbkärringar – det är inte alla äldre män. Det är inte en ålder. I det här fallet kan ni se det som en könsneutral beskrivning av personer som gnäller och skäller. Att vara som en gubbkärring är ett personlighetsdrag. Det är att mäta rapporteringen om olika lag med linjal i papperstidningen, det är att tro att en kvinna är sämre som sportreporter än en man och tycka att allt var bättre i det romantiska minnet av "förr" – ja, ni fattar. 

Det var inte bättre förr. Skivan tycks liksom ha hakat upp sig. När kvinnliga kollegor svarade på sportens tipstelefon så bad personerna i andra änden att få prata med "någon av killarna". Det var liksom otänkbart att prata med en kvinna. Riktigt så illa är det inte nu, men attityden är oförlåtande och är jag inte perfekt så är jag kass. Det finns inga mellansteg och jag döms mycket hårdare än mina företrädare. Det är ren fakta.

En klassisk gubbkärring brukar ofta vara hysterisk. De är som mest aktiva på fredags- och lördagskvällar. De är så frustrerade att spottet flyger och fradgan tuggas, tangenterna brinner och tinningen gnuggas. Måste. Läxa. Upp. Sportreportern. 

Vad de egentligen vill uppnå vet jag inte. Det vet de nog inte själva. Men en sak är säker – jag kan inte ta oss tillbaka i tiden och jag kan inte sluta gå framåt. Jag kan inte gå tillbaka till tiden då det hetaste vi hade var en tjock-tv, fax och ett fast installerat telefonabonnemang i hemmet. 

Ni är många som skulle höja på ögonbrynen över vad gubbkärringarna faktiskt säger. Troligen blir gubbkärringarna lika förvånade nu när de får läsa att många faktiskt tackar mig för ett bra arbete. För att jag skriver om både sport, hälsa och motion.  För att jag breddat sportrapporteringen. Och för att jag är jag. Lika förvånade blir de nog av att statistiken avslöjar att sporten blir mer läst än på länge. Jag behöver inte applåder dagarna i ända, men vi kan konstatera en sak – att bara för att man skriker högst och är elakast så har man nödvändigtvis inte rätt.

Jag är tacksam att jag växte upp med Grynet. Jag lärde mig tidigt att inte ta någon skit. Jag vill bara påminna andra därute om samma sak. Låt 2024 bli året då vi säger – börja bete dig, gubbkärring!