– Det gick som det var beräknat att det skulle gå, säger Sara Lennman, tidigare KSK och som nu tävlar för Spårvägen.
Som längst stötte Katrineholmstjejen 15.76 meter. Upp till finskan, Senja Mäkitörmä, på tredje plats skiljde det 41 centimeter. Vann tävlingen gjorde Fanny Roos på 18 meter blankt.
– Jag var väldigt nära att få till en mycket bättre stöt (än 15.76). Det är väl det som man kan gräma sig över. Samtidigt stötte jag så mycket bättre i Finnkampen än vad jag gjorde i de senaste två tävlingarna. Bara det är en seger i sig – i rätt riktning, säger Lennman, som gjorde sin andra landskamp mot Finland.
Hur är det att tävla i Finnkampen?
– Det är svårt att förklara. Det är något helt annat att tävla när lagets resultat är viktigare än det individuella. Nu var det ett så otroligt bra publikstöd. Bättre än vad det varit tidigare. Det upplevde i alla fall vi atleter. Det gör så himla mycket av att ha folk som skriker, klappar, hejar, säger hon och fortsätter:
– Kulan är oftast en liten avstickare, sällan man blir klappad igång. Men det händer på Finnkampen. Det är så otroligt givande och häftigt att bara få stå i det blickljuset.
Finns det någon prestige gentemot finskorna?
– Jag vill inte förlora. Det tror jag inte någon annan vill heller. Jag upplever det mer som en rolig grej, en fantastik rolig tävling. Men det finns inte något agg mot finskorna så, men visst vill man inte förlora. Framför allt inte på hemmaplan, säger Sara Lennman.
En tävling återstår – individuella SM i Karlstad i helgen