I slutet av 1960-talet sändes Kullamannen på tv. En ungdomsthriller i svartvitt. Den moderna Kullamannen – nästan fyra maratonlopp i följd – är också en rysare.
Loppet är populärt. I år ställde 770 löpare upp för att springa 100 miles – 16,1 mil – med 2 700 höjdmeter.
– Om inte minst 70 procent bryter gör de om banan till nästa år så att den blir ännu mera krävande, säger Poyan.
Det är bara fem år sedan 38-åringen, som inte har någon som helst tidigare idrottsbakgrund, började löpträna. Första tävlingen blev kvartsmaran i KK-joggen, med målgång efter ungefär en timme. Sedan dess har distanserna ökat. Det har blivit många halvmaror och 2019 sprang han New York Martahon tillsammans med sin fru Malin.
– Redan då kände jag att jag behövde en ny trigger. Jag måste ha en tävling som mål för att motivera träningen.
Poyan började leta efter lopp och hittade Kullamannen. Utmaning är bara förnamnet, idioti kanske ett mellannamn.
– Jag tänker inte detaljer. Det är träningen dit som är viktigast, säger Poyan.
Meningen var att han skulle ha startat 2020. Det satte pandemin stopp för.
– Men jag och Malin åkte till Båstad för att testa banan. Jag sprang elva mil, längre än jag någon gång tidigare har sprungit, säger Poyan.
Det gav en föraning om vad som väntade och sedan i julas förra året har han sprungit minst en mil – varje dag. Under hösten har det också blivit några tävlingar, Söderköpings stadslopp och halvmaror i Sälen och Stockholm.
– Då har det handlat om att gasa på, ligga nära maxpuls. Det gjorde jag i Stockholm där jag sprang 2,1 mil på 1.25,30. En snittfart på 4,04 minuter per kilometer, säger Poyan.
Han kände sig förberedd för Kullamannen, med målet att klara loppet på 34 timmar, innan repen dras.
– Jag gjorde det under 25 timmar. Sprang i mål på 102:a plats med tiden 24.41,23.
– Jag erkänner, efter tio timmar funderade jag på vad jag sysslade med. Men tack till alla som ringde och peppade mig under loppet. Alla de samtalen gav energi, säger Poyan som, liksom alla andra deltagare, tvingades ha gps-sändare med nödknapp och förbandsväska med sig under hela loppet av säkerhetsskäl.
Han gick i mål, och tror sig vara den första katrineholmaren som klarat loppet, med trasiga fötter och vader och tvingades hoppa på kryckor dagen efter.
– Jag lovar, jag kommer aldrig att göra om det. I fortsättningen får det bli maratonlopp som längst. Men efter ett sånt här lopp är det tillåtet att vara sliten, säger Poyan.
På tåget hem från Båstad skulle han tacka några av alla som uppmuntrat honom under loppet.
– Jag somnade medan jag skrev ett sms och tappade telefonen.