Den största kändisen som Sköldinge IF fostrat är den i dag 90-åriga Dan Waern, som under guldåldern på sent 1950-tal tillhörde den absoluta världseliten.
En löpnings, skid- och en tennissektion finns fortfarande kvar i föreningen.
– Men till skillnad från förr så är det tyvärr jätteglest med folk. Vi får uppbackning från kommunen, men det är väl som alla klubbar, man gnäller om att det är för lite. Största problemet är fotbollsplanen, som har drabbats av någon sjukdom.
Han visar på fotbollsplanen där stora delar fylls av stora, vad som ser ut att vara häxringar, med svampangrepp.
Victor Andersson är ärlig om att det i dag är en förening som går på knäna. Han själv brinner för fotbollen i Sköldinge IF, som han sköter tillsammans med Sara Sjöberg. Victor är uppvuxen och bor i byn, och för tio år sedan spelade han själv fotboll i föreningen.
– Går man tillbaka 15 år så hade vi i fotbollen ett ungdomslag, ett damlag och ett reservlag. Nu är det bara A-laget kvar.
I klubblokalen tittar Victor på fotografierna längs väggarna. Där hänger bilder och tidningsurklipp på Dan Waern och på olika fotbollslag genom åren.
Victor har bestämt sig för att 100-årsjubileet måste firas. Därför har han börjat arrangera en klubb-dag som kommer att hållas den 3 juni. Djurgårdsveteranerna kommer att spela, och så blir det en bankett på kvällen.
– Det kommer att vara massvis med aktiviteter för barn, ponnyridning och en trollkarl. Huvuddragplåstret är såklart fotbollsmatchen som kommer att spelas klockan 15.
Tidningen möter också några ur familjen Harrsjö. Andreas, Fredrik, och pappan Göran. De är uppvuxna i Sköldinge, och det föreningen är moderklubb för dem allihop.
– Även farfar var med i starten, som friidrottare, säger Fredrik.
De har många minnen att dela med sig av, men något de lyfter fram är en gängserie som i deras ungdom samlade hela Sköldinge.
– Det var allmänfotboll och olika delar av Sköldinge möttes men alla var med, säger Andreas.
– Det var häftigt när den var igång, då gick vi väl på mellanstadiet, tillägger Fredrik.
Men det viktigaste är kanske vännerna de fått för livet.
– Man har fortfarande många kompisar kvar som man fortfarande umgås med. Allt började med fotbollen.
Att föreningen fortfarande finns kvar, tycker de är en bedrift i sig självt.
– Det är häftigt. Det har gått upp och ner för föreningen, men det är härligt att föreningen ändå finns kvar. I dag finns det en så stor konkurrens med en massa andra aktiviteter, säger Andreas.