Det var en självklarhet att Maria Ejdvinsson skulle ta plats på fotbollsskolan när Bie GoIF drog igång verksamheten på Kurortsvallen. Pappa Dennis Ejdvinsson höll i trådarna och att säga att Maria Ejdvinsson fastnade för sporten är nog en underdrift.
– Fotboll är hela livet, säger hon när tidningen möter henne på Backavallen.
Sedan ett par år tillbaka bor hon i Norrköping. Hon blev uttagen till spel med IFK Norrköping och den hårdsatsande ungdomens pendling blev slitsam. Så för att möjliggöra fotbollsdrömmen tog hela familjen sitt pick och pack och lämnade stan.
– Det var ett tufft beslut att fatta. Men med facit i hand skulle vi gjort det tidigare, säger Dennis Ejdvinsson.
Att det var professionell fotbollsspelare som Maria Ejdvinsson ville bli visade sig tidigt. Resan började som sagt i Bie GoIF men har sedan gått via DFK och spel med både KSK och Värmbol där hon tränat med flera killag.
– Det har varit väldigt utvecklande att spela med killar. Man vänjer sig med en annan tuffhet. Men samtidigt har det varit bra att spela med ett tjejlag för att få den där riktiga lagkänslan, säger Maria.
Stadiga kliv tas mot det absoluta drömmålet – att få spela i Barcelona eller PSG. Nyligen har hon och F17-laget håvat in en prestigefull titel. De vann nämligen EFD Trophy, som i det närmaste kan liknas vid Svenska cupen.
– Det var det största jag upplevt. Det var jätteskönt när domaren blåste av och vi vunnit, berättar Maria Ejdvinsson om finalen.
Denna sommardag är hon och familjen tillbaka i stan på ett kort besök och blickarna vandrar ut över Backavallen.
– Jag minns att vi vunnit cuper här. Men det känns lite som ett annat liv. Man får nostalgikänslor, konstaterar Maria Ejdvinsson och kramar sin IFK-tröja.
Hon är tacksam för stödet hon fått från familjen och hymlar inte med att förutsättningarna i IFK Norrköping skiljer sig enormt många från andra ungdomars.
– Det är lite två olika världar. Om vi inte hade flyttat hade jag nog behövt lägga ner. Jag tror att det hade blivit för mycket med allt pendlande, med tidiga morgnar och sena kvällar.
Har du något råd till någon som drömmer om att komma lika långt som du, men som inte har en familj som kan lämna allt och flytta?
– Oj, vad svårt. Jag tänker att man bara måste våga, våga, våga. Att man vågar tro på sig själv och att man vågar göra sin röst hörd, svarar Maria Ejdvinsson.
– Men det är bara att konstatera att de som inte har stödet måste kämpa så enormt mycket hårdare, säger pappa Dennis Ejdvinsson.
Mamma Jenny Ejdvinsson uppmuntrar till att våga prata om saken.
– Jag tänker att man kan prata med sin tränare. Förklara läget och försöka få stöd därifrån, säger hon.
Att få spela för en större klubb var en väldigt viktig pusselbit för att fortsätta utvecklas och orka satsa. För det krävs mycket träning.
– Det blir tre fotbollspass och minst ett styrkepass i veckan. Plus match. Målet är hela tiden att bli bättre, säger Maria Ejdvinsson.
– Det är en helt annan kultur. Det är ordning och reda rakt igenom. Tänk om man själv fått spela i den miljön, skrattar pappa Dennis Ejdvinsson.
Maria Ejdvinsson har nummer 21 på tröjan och spelar högerback. På frågan om vilka styrkor hon har som spelare får hon hjälp att hitta de rätta orden.
– Vi brukar säga att det är tre S. Snabbhet, styrka och skott, förklarar Dennis Ejdvinsson. Maria nickar och ler.
Hon har utvecklat några ritualer som hon håller hårt på inför match.
– Man måste använda samma hårsnoddar. Sen ska vänster benskydd på före höger. Vänster sko ska också på först, säger hon och fortsätter skrattande:
– Man har gjort så inför en match där det gick bra och så har man varit tvungen att göra så igen och igen.
Familjen ska nu vända åter till Norrköping efter den korta visiten på Backavallen. Maria Ejdvinssons fotbollsresa har precis startat på allvar, samtidigt som den också pågått så länge. Var allt slutar vet ingen idag.
– Jag brukar säga till Maria att det är få förunnat att ta sig till Barcelona eller PSG. Att man måste ha delmål och inte bara skyhöga slutmål, säger Dennis Ejdvinsson.
Pappas ord kanske har fastnat, för 17-åringen kan ändå se att det går framåt.
– Det känns bra att man lyckats komma så långt som man gjort. Från att ha spelat i lilla Bie, säger Maria Ejdvinsson.