Pandemin lamslog världen. Överallt affischerades det med anslag om att hålla avstånd och tvätta händerna. Närkontaktsporterna tog stryk, den psykiska ohälsan ökade när isolering dränkte den viktiga känslan av social tillhörighet och många människor förlorade sina nära och kära. Men i skyddet av lack, plåt, hjälm och brandsäkrade kläder kunde folkracesporten köra vidare tämligen obehindrat.
– Att ha tävlingar är jätteviktigt för klubbens ekonomi och det kunde vi fortsätta med. Men publik var ju förbjudet, konstaterar Anne-Elise Söderlund, som är kassör i SMK Vingåker.
De förlorade publikintäkterna kunde de överleva. Nästa käftsmäll med ett krig i Europa, ökade bränslepriser och elkostnader som slog i taket tog hårdare. Anläggningen på Trollåsen är ett stort maskineri, där varje del är länkad och beroende av varandra.
– Det är mycket som ska gå runt. När elkostnaderna ökade fick vi verkligen tänka. Vi bytte ut gamla kylar mot ny effektiv teknik. Man sparade på varenda krona. Sen måste man alltid tänka på att maskiner kan gå sönder, sådana kostnader, fortsätter Anne-Elise Söderlund.
Elkostnaderna ökade med 41 procent på bara ett år. Bränslet för att hålla igång brandbilen, hjullastarna och traktorerna behövdes för att kunna säkerställa en bana av hög kvalitet. Där ökade kostnaderna med nästan 26 procent. SMK Vingåker är långt ifrån ensamma av att ha drabbats av omvärldskaoset.
– Under 2023 fick vi elstöd och det hjälpte mycket. Men det var tufft. Sen förändrades reglerna kring anbud också. Så intäkterna från det minskade med nästan 50 procent, säger Anne-Elise Söderlund.
På folkracetävlingar finns så kallade anbudsförfaranden där man kan lägga vantarna på en ny tävlingsbil. Bilarna kostar 11 000 kronor och för varje bil man är intresserad av får man betala 400 kronor för att få möjligheten att göra affär. Allt avgörs genom lottning. Tidigare kostade bilarna 9 000 kronor och anbudsavgiften låg på 200 kronor. För varje inkommet anbud fick arrangörsklubben del av avgiften.
– Om ekonomin överlag är dålig är 400 kronor per anbud mycket, mot 200 kronor. Så man förstår ju att folk kanske drar sig för att lägga bud i onödan. Men det är en mycket viktig inkomstkälla för oss som minskat, säger Anne-Elise Söderlund.
Erica Eklöf har folkracet i blodet och kommer från en motortokig familj. Redan som 15-åring ville hon gå i sin pappas fotspår och köra folkrace, men han stoppade det av ekonomiska skäl.
– Jag fick inte. Det var för dyrt. Men jag trotsade honom och flyttade till Anderstorp och började på motorgymnasiet, säger Erica Eklöf lite skämtsamt.
Hon menar att det alltid är en minusaffär att bli av med sin tävlingsbil.
– Man vet att det är så. Man får inte tag på en motor för 11 000. Inte en som ska vara konkurrenskraftig. Sen ska man se över fjädring, däck och andra motordelar, säger hon och fortsätter:
– Man ska hitta en bil. Och idag har personbilarna gått upp i pris. Sen ska man riva ur allt. Man tar bort bränsletanken och sätter in en ny. Det ska in en bur. Sen får man anpassa stolar och bälten. Man kan fixa i en evighet. Min man räknade på det och med bilen får man lägga omkring 30 000 kronor.
Om man blir av med sin bil på tävling är det dock några saker som stannar i personlig ägo.
– Stolen, bälte samt personlig ratt tar du med dig. Det ingår inte, berättar Erica Eklöf.
Både Erica Eklöf och hennes make är folkracefrälsta. Ingen av dem tävlar aktivt nu.
– Han är mekaniker och jag jobbar i affär. Det är inga enorma summor som trillar in. Men det är inte ekonomin som styr nu, utan barnen. Tiden finns inte riktigt.
Men hon sticker inte under stol med att sporten inte är för alla.
– Det är inte det billigaste. Och man behöver kunna skruva eller ha någon nära som kan det. Det är svårt om man bara vill köra, säger hon.
Anne-Elise Söderlund flikar snabbt in:
– Men kontrar man med ridsport så, ja – det finns olika grader.
Gemensamt för de två kvinnorna som tidningen möter på Trollåsen är att de lever och andas folkrace. Ericas dotter Jolene, 2,5 år, pockar på uppmärksamhet och visar upp hur hon effektivt skapat pappersmassa av sugröret hon fick till sin festis.
– Hon har varit med sedan hon låg i magen, säger Erica Eklöf medan hon tittar på dottern som börjat få rejält med spring i benen.
De visar runt på Trollåsen med Jolene i täten. För omväxlings skull är det alldeles tyst. Bara några hesa korpar hörs i kombination med några "Oj!" från Jolenes vurpor.
– Det är många timmars arbete för varje tävling. Vi behöver vara ett 80-tal för att få det att fungera. Det är ett jättejobb och det är många vänliga själar som lägger sin tid här. Vi är så tacksamma. Och alla går omkring med ett leende på läpparna, säger Anne-Elise Söderlund och blickar ut över banan innan hon lägger till:
– Men vi önskar verkligen att vi var fler.
Varje tävling tar emot 100 sladdande ekipage. Inför det måste gruset på banan vattnas och packas.
– Den ska vara som asfalt för att hålla, säger Erica Eklöf.
Säkerhetsarbetet inför tävling är lika viktigt.
– Räcken och staket ska ses över och lagas. Banan besiktas och det måste vara perfekt, säger Anne-Elise Söderholm.
Även inne i bilarna sitter förarna skyddade mot volter, avåkningar och påkörningar. Den vanligaste skadan är något överraskande.
– Att bryta tummen är nog absolut vanligast. Man vill gärna vika in tummen och få grepp om ratten. Då är det lätt att den knäcks. Så det och att göra illa nacken eller lättare hjärnskakningar är det som kan hända liksom, säger Erica Eklöf.
Även om den höga inflationen fortsätter tynga hushåll, företag och föreningar har de lägsta drivmedelskostnaderna precis noterats sedan augusti 2021. SMK Vingåker har tagit sig igenom utmaningarna, som skördat många offer både inom närings- och föreningsliv. Men de får fortfarande hålla i stålarna.
– Vi har en anläggning från 1957. Den är inte purfärsk. Men vi måste prioritera att hålla igång banan. Jag får se över året innan vi kan göra något annat. Man får ta saker pö om pö, säger kassören.