Mitt första möte med Östdal var i trappan till gamla redaktionen på Kungsgatan 2. Jag kände igen honom, han visste inte vem 16-åringen på väg in till sportredaktionen var. Vi stannade båda upp i ett handslag.
Då förbryllade frågan. Erik frågade inte vad jag heter. När han fick veta vem min pappa var kunde han genom sin otroliga personkännedom lättare placera mig.
På väg in i journalistyrket var det också Erik som gav mig ett av de viktigaste råden.
"Du skriver som man säger. Det är bra. Fortsätt med det".
Men han var också en luring. Som när han konstaterade att jag var skyldig honom 25 kronor. Tillbaka vid mitt skrivbord fanns förklaringen. Där hade han lagt Värmbols GoIF:s adventskalender. Han fick pengarna utan diskussion.
Det var Eriks signum. Han värderade detaljer, men också att små summor var värdefulla. Som det året han slog rekord i antal annonsörer, om jag minns rätt var det över 300, till bandyns matchprogram. Antalet var viktigare än beloppet var och en bidrog med.
Oftast kom vi överens. När vi inte gjorde det fick jag veta det också. Då kunde inte Erik vänta tills vi träffades på redaktionen. Han lyfte luren, även om det var tidig morgon. Som när jag tagit bort publiksiffrorna i bandytabellerna på resultatbörsen. "Det hade varit bättre om du tagit bort resultaten, det är ju publiksiffran som är viktigast".
Eller den gången jag kallade KVBS för Katrineholm bandy. Då blev han riktigt sur. Jag hade raderat ut Värmbol. Jag skrev en krönika om det, att jag trodde att Erik älskade bandyn, men att det var bokstaven V.
V som i Värmbol, klubben som betydde mest för honom. Men det är också Erik som betytt mest för Värmbol.