Paret som inte vill springa kortare sträckor

Triathlon har blivit en folksport och Ironman är inte längre något för några få utvalda. Fler och fler svenskar vågar satsa på längre distanser när de ska tävla. Ta bara paret Bernhardsson i Vagnhärad. – Jag tycker om att tävla långt och länge, jag är inte så snabb, säger Ulrika.

Dagsform2015-11-24 08:51

Fika i vardagsrummet, med hembakade chokladbollar av dadlar. Konstigt i ett hälsoreportage kan tyckas, men just fikat är viktigt för makarna Bernhardsson. De erkänner att de gärna planerar in fikaraster under de lite längre träningspassen.

– Vi har nog provat de flesta fik runtomkring, säger Niclas och börjar räkna upp lite rundor.

Duon tränar och tävlar tillsammans. De håller visserligen sin egen takt under tävlingarna, och vet aldrig riktigt om den andre tagit sig i mål förrän de träffas igen.

– Jag trodde att jag såg dig i sjöräddningsbåten, säger Ulrika och syftar då på Ironman i Kalmar i somras.

– Jag var helt övertygad om att du brutit.

Vågorna var en meter höga och eftersom ingen av dem är någon hejare på simmomentet var den delen av tävlingen extra knäckande.

– Men så fick jag syn på dig i cyklingen. En liten kort stund möttes banorna och då var det bara "Jaa, du har inte brutit", säger Ulrika leende.

Ulrika har gjort två Ironman och en Järnman – som var den svenska titeln på tävlingen innan de blev godkända av WTC. Niclas har gjort sju starter på sträckan och kommit i mål fyra gånger.

Niclas minns första starten och problemen som följde.

– Jag var absolut sist upp ur vattnet. Jag sam på 2.07 och 2.15 var max, så jag fick i varje fall fortsätta. Eftersom det var så varmt så tänkte jag att jag skulle hoppa över sockorna under cyklingen. Och jag drog inte på mig dem heller när jag skulle springa. Det var rena blodbadet efteråt, säger han och fortsätter ironiskt.

– Så något har vi lärt oss genom åren.

Fortfarande gillar de inte sim- eller cyklingspassen, så de blir aningen för få varje år, men inför nästa års Ironman – de har givetvis redan anmält sig – ska de ha lärt sig crawla.

– Vi måste ta tag i det. Så enkelt är det, säger Ulrika.

Löpträningen däremot går automatiskt, eftersom de båda är med i en löparklubb och mer eller mindre har springandet i blodet.

– Det låter nog konstigt, men för oss är löpsträckan som en spurt, även om det är ett marathon vi måste ta oss igenom, säger Ulrika.

I år var det kanske inte lika roligt för någon av dem. Ulrika mådde illa när hon gick i mål och låg på massagebänken i en och en halv timme efteråt, medan Niclas fick korsa mållinjen hoppandes på ett ben.

– Jag fick kramper hela tiden på slutet. Det var inte alls kul. Det var en kvinna som skrek "det är snart över" och då ropade jag tillbaka "säg det till benet", berättar Niclas.

Man vad är det då som lockar?

– Utmaningen, säger båda.

– Stämningen och den familjära atmosfären i Kalmar. Den kan inget slå, säger Niclas med Ulrika berättar om familjer som plockar ut middagsbordet i trädgården för att heja på triatleterna.

När Ulrika gjorde sin första triathlontävling 2003 var det just den långa distansen som hon testade. Sedan dess har paret inte ens tänkt på att välja en kortare variant.

– Varför? Jag vet inte, men vi gillar tävlingar med långa distanser. Vi har kört Vasaloppet, Stockholm Marathon, Klassikern. Det passar oss bättre, säger Niclas.

Och de är inte ensamma. 300 startade då Ulrika gav sig i kast med tävling för 12 år sedan. Nu är begränsningen 2 700 och de platserna blir snabbt fyllda.

Kan vem som helst ge sig på en Ironman?

– Varför inte. Man behöver inte vara extrem i sin träning, men jag tror att man behöver ett par år på sig för att ställa upp om man aldrig tränat tidigare. Första året ska man bara försöka få kontinuitet i träningen, under det andra kan man börja med intervallträning och så, säger Niclas

Hur tar man sig igenom ett lopp?

– En gren i taget, man kan inte tänka på att man ska tävla i 14 timmar.

– En boj i taget, säger Niclas, som fortfarande är fast i simdelen.

Den stora drömmen för honom är faktiskt att få vara med i en riktig Ironman. För att kvala in dit behövs dock lite bättre tider.

– Mitt mål nästa år är att gå i mål på under tio timmar. Rekordet just nu är 12.20 så det är kanske några som skrattar åt mina drömmar, men kan vi bara träna lite mer simning och cykling.

Ulrika klämmer till slut fram att hon skulle vilja nå under 13 timmarsgränsen.

– Visst skulle det vara kul att få vara med på Hawaii. Men då behöver jag nog bli snabbare. Vet du vilka tider som gäller? frågar hon sin make.

Planeringen för nästa lopp har nog redan börjat.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!