Om ett drygt halvår är det dags för fotbolls-VM, den här gången i Ryssland. Men för 60 år sedan arrangerades fotbolls-VM på närmare håll, i Sverige. I juni 1958 var Yvonne Hagström 17 år och bodde på Söder i Stockholm och hon minns VM-sommaren med glädje.
I dag bor Yvonne Hagström och hennes man Jan-Erik i det nya hyreshuset mittemot Folkets hus i Katrineholm och det är där vi träffas för att hon ska berätta lite om sina upplevelser den sommaren.
‒Det var en fantastisk sommar. Jag och min väninna Ulla skulle sälja vimplar utanför Råsunda, det gick fantastiskt bra och vi tjänade stora pengar – för en 17-åring alltså, berättar Yvonne Hagström.
Vimplarna hade flaggor från alla de deltagande nationerna som inramade två av spelarna, en brasse och en svensk.
‒Det kan ha varit Pelé och Nacka Skoglund på vimplarna, men jag har tyvärr ingen vimpel kvar och inget kort på dem heller, säger hon beklagande.
I vilket fall som helst hade den förutseende arrangören dragit vinstlotten, som månader innan VM började bestämde att det skulle vara just en svensk och en brasiliansk spelare på vimpeln, eftersom just de lagen möttes i den klassiska finalen som Brasilien vann med 5–2 efter två mål av 17-årige Pelé.
En final som Yvonne Hagström aldrig har fått se eftersom hon stod utanför arenan och sålde vimplar för glatta livet. De kostade 2,50 och Yvonne och Ulla fick en 25-öring för varje vimpel som såldes – och de gick åt som smör i solsken.
‒Det var en solig sommar, jag tror bara att det regnade vid ett tillfälle under hela VM.
Vädret gjorde förstås folk på gott humör, liksom förstås framgångarna för det svenska laget som tog sig ända fram till finalen.
‒Jag stod utanför spelarentrén och sålde mina vimplar och innan matchen kom alla spelare och gick förbi oss och hälsade och var så glada. Efteråt var svenskarna lite mer ledsna, men brassarna var desto gladare. Då sålde jag en vimpel till var och en av de brasilianska spelarna och jag fick till och med en puss och en kram av självaste Pelé. Han var så gullig och vi var, och är, ju lika gamla, skrattar hon.
Vem var stjärnan i det svenska laget då?
‒Jag kan inte så mycket om fotboll, men de som pratade mest och var charmigast, det var ju Nacka Skoglund och Kurre Hamrin. Nisse Liedholm var lång och stilig. Men snyggast av alla det var ju Orvar Bergmark, han var de flesta tjejers favorit, skrattar Yvonne.